Men det viktiga var inte mängden av förslag utan att presidenten i ett av EU:s viktigaste länder närmar sig Europafrågorna på det sätt som Macron gjorde. Många av hans mest nyskapande förslag kommer att avvisas av andra EU-regeringar. Men någon måste våga satsa sin prestige på att peka ut en annan framtid för den europeiska unionen än den dystra och inåtvända som tillåtits dominera i så många år.
Med sitt tal har Macron formulerat en hållning som alla andra vänner av det europeiska projektet måste förhålla sig till. Och de som ogillar hela Europatanken har fått en motståndare som inte försöker dölja att han avvisar den reträtt till en destruktiv nationalism som är allt som de så kallade EU-kritikerna har att erbjuda.
Macron påminde om Europatankens verkliga innehåll, att uppnå fred genom frihet, demokrati och öppenhet och om hur EU visat vägen bort från både fascistiskt och kommunistiskt förtryck. Han vände sig mot talet om ”Bryssel” som något främmande och avlägset – Bryssel är vi alla. Och i den andan vill den franske presidenten införa en ordning där hälften av Europaparlamentets ledamöter nästa gång väljs på all-europeiska listor.
För den idén kan han mycket väl få stöd. Det gäller troligen också hans vision om att varje europeisk student i framtiden ska lära sig två europeiska språk och att varje europé under 25 år ska tillbringa minst sex månader i ett annat EU-land – som lärling i ett företag eller som student.
Också Macrons förslag om gemensam europeisk kamp mot terrorism och organiserad brottslighet borde kunna få stort stöd. Brister i exempelvis underrättelsesamarbetet har påtalats efter nästan alla terrordåd de senaste åren. Presidenten vill också ha en gemensam europeisk civilförsvarsstyrka som kan sättas in vid naturkatastrofer, en gemensam försvarsdoktrin och försvarsbudget och en gemensam interventionsstyrka. Liknande tankar har lanserats också tidigare, men lagts åt sidan. Kanske är det lättare att få gehör när USA har en president vars vilja till internationella engagemang i bästa fall är osäker.
Macron sade också att inga gränskontroller kan göras så effektiva att migrationen till Europa upphör. Hans slutsats blev att förorda en gemensam asylpolitik och ett starkt utökat stöd till ekonomisk utveckling i Afrika. Här finns givetvis ekon av Frankrikes koloniala förflutna i många av de länder som människor i dag lämnar.
Det riktigt svåra handlar om eurozonen och den gemensamma ekonomiska politik som Macron vill se. Här kan han inte komma långt utan samordning med Tyskland, och den tyska regering som till sist tillträder kan väntas dra åt helt andra håll.
Macron kommer inte att få allt vad han vill, men det viktiga är att han vill något.
Håkan Holmberg