När kommunismen föll i Östeuropa hösten 1989 var Rumänien ett undantag från det övergripande mönstret. Medan ledarna i Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien och Ungern gav upp sedan de insett att de inte skulle räddas av sovjetisk militär var den mer självgående regimen i Rumänien inställd på att om nödvändigt hålla sig kvar med hjälp av våld i egen regi.
När Nicolae Ceausescus diktatur föll var det snarare fråga om en palatskupp. Paret Ceausescu arkebuserades, medan ledarna i andra länder tilläts stiga åt sidan utan våld.
Konsekvensen blev att den nya regim som bildades till stor del bars upp av samma personer som burit upp den gamla. Partisymboler byttes ut, författningen skrevs om, val och fria medier tilläts – men maktstrukturerna förblev i många avseenden oförändrade. Målet för den nygamla politiska eliten var snarare att berika sig själv när tidigare statsegendom privatiserades än att skapa en rättsstat och en fungerande marknadsekonomi.
Inte heller EU-medlemskapet har förmått bryta den stagnation som hänger samman med korruption och bristande rättssäkerhet. Ännu 25 år efter kommunismens fall pågår en kamp mellan de krafter med rötterna i den gamla regimen som motsätter sig effektiva åtgärder mot korruptionen och de som vill bryta mönstret. Att den upprörande behandlingen av romer har en del att göra med hur landets politik i stort fungerar är ingen djärv gissning.
Inför presidentvalet i helgen väntade sig nästan alla att den gamla ordningens anhängare och deras presidentkandidat Victor Ponta skulle vinna. Pontas parti kallas socialdemokratiskt, men det bör precis som andra partibeteckningar i Rumänien inte tas alltför bokstavligt. Den allmänna bedömningen var att Ponta ville gå vidare till presidentposten för att kunna bromsa korruptionsutredningar som kommit för nära hans egen maktcirkel.
Det lyckades inte. Motkandidaten Klaus Iohannis vann en övertygande seger i ett val med högt valdeltagande. Iohannis representerar en vallallians som kallar sig både kristlig och liberal, men det viktiga är utan tvivel att han har rykte om sig att vara en kompetent politiker utan tyngande korruptionsutredningar i bagaget.
Som protestant och medlem av Rumäniens lilla tyska minoritet kan Iohannis synas vara en osannolik presidentkandidat, men kanske har hans bakgrund tvärtom varit till nytta. Som borgmästare i Sibiu i Karpaterna har han fått nationellt gott rykte och kunnat stå vid sidan av de mer belastade politiska kretsar som hittills styrt landet. Det är också värt att notera att det tycks ha varit stort stöd från rumäner i utlandet som hjälpt fram honom – dessa väljare är svårare att köpa.
Ponta blir kvar som premiärminister och Iohannis kan inte ensam ändra de politiska förutsättningarna. Men efter 25 år kan Rumänien få en chans att börja om.