Katastrofen är bara en i en lång rad av liknande tragedier där desperata människor trängs ihop i båtar som inte är sjövärdiga och som inte klarar överfarten till Europa. Före denna senaste katastrof beräknas bara i år över 500 människor ha drunknat på samma sätt, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Det är en ökning med 30 procent sedan samma period 2014.
Någon avmattning av flyktingströmmarna är inte i sikte. Flyktvägen från krisområdena i Afrika och Mellanöstern går ofta över Libyen och vidare över havet mot Italien eller Malta. Men situationen i Libyen är i sig kaotisk. Kriminella nätverk utvecklar hela tiden nya metoder för att slå mynt av situationen. För flyktingarna är det en chansning att följa med en skorv ut på havet – men en chans som många ändå kommer att ta.
Trycket på de närmast liggande EU-länderna är mycket stort. På en vecka har, enligt Rädda Barnen, över 8000 flyktingar anlänt bara till Italien – hundratals rapporteras vara minderåriga utan sällskap. Men en gemensam linje för hela EU för att hantera situationen saknas alltjämt.
Somliga vill låta flyktingarna drunkna. Men det är naturligtvis helt otänkbart. Och det finns inte heller mycket realism i tanken att man skulle stödja myndigheterna i exempelvis Libyen så att de förhindrar fortsatt flykt eller sätter åt människosmugglarna – det finns inga fungerande libyska myndigheter.
EU:s oförmåga att formulera en anständig hållning är skamfläck för unionen. De närmast berörda länderna vill att resten av unionen delar på kostnaderna. Det är lätt att förstå. De länder som tar emot flest asylsökande, som Sverige och Tyskland, vill att fler länder ska göra motsvarande insats. Det är också lätt att förstå.
I maj ska den ansvarige EU-kommissionären Dimitris Avramopoulos lägga fram ett förslag som samtliga medlemsstater ska kunna ställa sig bakom. Hur stora katastrofer krävs för att bryta handlingsförlamningen?