Det är därför som demokratiskt sinnade personer, i olika politiska läger, föredrar att tala om Oktoberkuppen i stället för om Oktoberrevolutionen. Det handlar alltså om kommunisternas makt-övertagande i Ryssland i början av november 1917 (enligt den då gällande ryska kalendern var det i slutet av oktober) ett drygt halvår efter den verkliga ryska revolutionen i februari (eller mars) samma år.
Då störtades tsarregimen – som en följd av Rysslands allt svårare motgångar i första världskriget – och makten övergick till socialistiska och liberala grupper med ambitionen att skapa en demokratisk republik. Den provisoriska regeringens val att fortsätta kriget blev förmodligen avgörande för den tyska krigsledningens beslut att utnyttja exilpolitikern Vladimir Ilitj Uljanov (Lenin) för att försöka få till stånd ännu en politisk omvälvning.
Lenins omtalade resa från Schweiz till Sankt Petersburg, över Stockholm, skedde alltså under tyskt överinseende. Den 7 november utlöste Lenin ett väpnat uppror i huvudstaden och den provisoriska regeringen arresterades. Men valet till en konstituerande församling var redan utlyst – och bolsjevikerna (kommunisterna) förlorade. Den demokratiskt valda församlingen upplöstes och någon ny kunde inte väljas förrän mer än sjuttio år senare.
Hundra år efter kuppen har mytbildningen lagt sig. Det som inträffade 1917 kan analyseras på samma sätt som andra viktiga historiska händelser. Och när myterna skingras framträder många viktiga frågeställningar.
Den mest grundläggande är hur det var möjligt att så många utanför Ryssland som ansåg sig själva vara upplysta och framstegsvänliga kunde känna sympati för den terrorregim som bolsjevikerna skapade. Den nya regimen uppträdde redan från början som en ockupationsmakt, en troligen oundviklig konsekvens av att bolsjevikerna ansåg sig ”starta om” världshistorien och att Ryssland bara råkade vara det land där man lyckats tilltvinga sig makten.
Redan 1921 gjorde matroser på flottbasen Kronstadt i Finska viken uppror mot det nya förtrycket. Det slogs ned med all tänkbar grymhet – regimens grepp om makten var viktigare än alla andra hänsyn.
Ska man söka efter förklaringar till denna blindhet – eller faktaresistens – så får man troligen gå till de psykologiska följdverkningarna av Första världskriget. Den gamla världen hade bokstavligen gått under och många sökte förtvivlat efter något ”helt nytt” som kunde träda i dess ställe. Och Sovjetunionen var verkligen något helt nytt – en stat med anspråk på att vara utgångspunkten för en världsomfattande omvälvning.
Här finner man också svaret på frågan om förhållandet mellan den politik som drevs av Lenin och den stora terrorn under Stalins styre. Stalin införde tesen om att bygga ”socialismen” i ett land och i och med andra världskriget fick regimens självbild också en uttalat rysk-nationalistisk karaktär. Men terrorn som sådan fanns där från början, vilket också blev den ofrånkomliga slutsatsen när sovjetiska forskare under glas-nostperioden började undersöka frågeställningar som tidigare förträngts eller tystats ned.
Förutsättningarna för Stalins terror skapades genast efter bolsjevikernas maktövertagande, genom den politik som Lenin kallade för den ”röda terrorn”. Det lägersystem som blev känt under namnet Gulag började byggas upp. Det går inte att ärerädda Lenin genom att hänvisa till att Stalin – under sin mycket längre tid vid makten – lät mörda många fler och därvid också gav sig på partiets egna medlemmar.
Vi vet inte vad som hade hänt om bolsjevikernas kupp hade misslyckats. Men för människorna i Ryssland var händelserna i oktober 1917 en tragedi, som sedan fortplantade sig till det som längre fram blev den sovjetiska maktsfären. I dag återstår ingenting mer än de skuggor från det förflutna som präglar och plågar Vladimir Putins Ryssland.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör