De fem personer som stod under åtal för en misstänkt gruppvåldtäkt i Fittja utanför Stockholm har alltså frias. Det har inte gått att bevisa deras skuld eller att våldtäkten verkligen var en våldtäkt.
Men orsaken till detta ligger inte hos rätten. Polisens utredning är så illa gjord att ingenting med säkerhet kan sägas om vad som hände. Något har inträffat i Fittja, det är allt.
Domstolen kan inte döma någon på ett så dåligt underlag. Man har inte ens undersökt rätt trapphus, där våldtäkten ska ha skett, förrän efter tio månader. Domen är en enda lång katalog över missgrepp från polisens och förundersökningsledarens sida.
Resursbrist och organisationsproblem kanske kan förklara en del. Men inte allt. Och bakom misstagen finns misstanken att man inte ens brytt sig särskilt mycket – kvinnan var nämligen drogberoende och delar av hennes egen berättelse har varit motsägelsefulla. Nu har alltså ingenting utöver hennes egna uppgifter funnits för att underbygga eller motbevisa anklagelserna mot männen, eftersom polisen inte gjorde sitt jobb.
Missbrukare eller inte, våldtäkt är alltid ett svårt brott. Också en missbrukare har rätt att få sin sak prövad.
Att domen överklagas är självklart. Men går det ens att få klarhet i vad som hände efter så lång tid? Ordet skandal är ett milt omdöme.
Håkan Holmberg