Det isländska dramat till följd av Panamaskandalen är långt ifrån över. Statsminister Sigmundur Davíd Gunnlaugsson har agerat i panik efter den avbrutna intervjun med SVT i söndags. Först skulle han absolut inte avgå, sedan avgick han ändå för att till slut mildra beslutet till en time out. Regeringen tänker sitta kvar. Samtidigt har omkring tio procent av Islands befolkning gått ut på gator och torg för att protestera. Och oppositionen kräver nyval.
För att förstå reaktionerna måste man vara medveten om Islands moderna historia. I slutet av 1980-talet var landet en genomreglerad fiskeekonomi med en av världens högsta bolagsskatter, 55 procent. När man så lättade på tömmarna förvandlades landet till ett av världens mest marknadsvänliga. Fram till 2007-2008, under vad som kallats det isländska undret, kunde alla bli sin egen lyckas smed. Islands ekonomi växte så det knakade, allra mest den finansiella sektorn.
De tre bankerna Kaupthing, Landsbanki och Glitnir växte mest utanför landets gränser och hade vid finanskrisens utbrott lånat ut pengar till motsvarande nio gånger Islands BNP. Det är en obegriplig summa, jämförbar med om de svenska storbankerna skulle ha lånat ut 37 000 miljarder kronor, en fjärdedel av USA:s statsskuld.
Historierna om hur det kunde gå till på Island under guldåren är många. En före detta bankanställd har berättat om när det lilla landets finansinspektion kom till den stora banken för att avge rapport. Den kunde förstås innehålla kritik mot bankens affärer. Om kritiken var skarp och välformulerad, då anställdes helt sonika inspektören av banken. Med villkor som vida översteg en statstjänstemans.
När bubblan sprack drogs så gott som alla islänningar med i fallet. Tillgångar i isländska kronor blev snart värdelösa, och lån i euro och dollar omöjliga att betala tillbaka. De drygt 300 000 invånarna blev samtidigt ägare till de tre banker som alla hamnat på obestånd på grund av fantasirika konstruktioner i den globala ekonomin. Då föddes en skepsis, för att inte säga ett hat, mot allt vad skuggbanker och innovativa kredit- eller skatteupplägg heter. Det är mot den bakgrunden dagens demonstrationer ska ses.
Statsminister Gunnlaugsson talade minuten före SVT-reporterns sista fråga just om förtroende, att det tagit lång tid att bygga upp islänningarnas förtroende för institutioner som staten eller bankerna. Så kom frågan om Wintris, brevlådeföretaget där hans fru gömt undan tillgångar från beskattning, med hjälp av Panamafirman. Om detta var lagligt eller inte spelar ingen roll. För någon med en förtroendepost på Island går ridån i detta fall ner.
Det journalistiska avslöjandet om Panama kommer säkert att leda till att fler demokratier möblerar om i sitt politiska styre. Förhoppningsvis kan det på sikt också beskära diktatorers möjligheter att föra sitt folk bakom ljuset. Då är mycket vunnet.