Den som vill kan tycka att programmet därmed blev ganska tunt och att flera avgörande frågor undveks.
Men det är inte desto mindre viktigt att slå fast att huvudansatsen i regeringens plan är riktig – och mer genomtänkt än de snabba förslag som kastats fram av tre allianspartier under de senaste veckorna.
I stället för symbolåtgärder med obefintlig eller diskutabel effekt går regeringen, företrädd av statsminister Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) och Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin, in på det som måste vara huvudfrågan: hur nyanlända ska komma in i det svenska samhället så fort och effektivt som möjligt.
Här finns ingenting om språkkrav, tillfälliga uppehållstillstånd, försörjningskrav – låt vara med talrika undantag, ”säkra länder”, ”tak” för asylinvandringen eller medborgarskap på prov. Det är en lättnad att regeringen inte låtit sig lockas in i denna trafik som orsakar stor oro bland många väljare.
I stället lägger man fokus på fyra riktiga frågeställningar. Den viktigaste gäller kommunernas roll. Flyktingmottagande är inte en kommunal angelägenhet utan en nationell och alla kommuner ska bidra. De ska få bättre planeringsförutsättningar och ”stabila ekonomiska villkor”. Om detta betyder att staten tar över hela eller stora delar av kostnaderna, som många redan föreslagit, framgår dock inte. Inte heller framgår om regeringen tänker sig en tvingande lagstiftning i kombination med en nationellt förankrad finansiering. Men det vore förmodligen ett klokt steg att ta.
En annan frågeställning gäller introduktion på arbetsmarknaden. Svenskkunskaper, bättre validering av nyanländas kunskaper och utbildning, kompletterande utbildning och åtgärder mot diskriminering i arbetslivet utlovas. Det är utmärkt – men hur långt i denna riktning är facket berett att följa med? ”Go home”-retoriken från Byggnads för en del år sedan kastar fortfarande en skugga över Socialdemokraternas förmåga att öppna arbetsmarknaden på det sätt som är nödvändigt. En tredje frågeställning är svenskundervisningen. Den ska förstås rustas upp, parallellt med att modersmål och ämneskunskaper kan utvecklas.
En fjärde frågeställning gäller ”det civila samhällets” insatser, allt från fadderfamiljer till idrott och språkcaféer – allt mycket bra, men samtidigt sällan något som kan administreras fram på politisk väg på det sätt som socialdemokratiska politiker ofta intalar sig.
Mycket av det som regeringen föreslår fanns också i alliansregeringens politik. Allianspartierna skulle göra klokt i att fortsätta på den väg de följde när de själva regerade. Integration handlar om att låta människor etablera sig i det nya landet, inte om att ställa poänglösa symbolkrav.