Sverige och Rumänien har skrivit på ett samarbetsavtal om insatser i de områden där många romer lever. Rumäniens socialminister Rovana Plumb och hennes svenska motsvarighet Åsa Regnér (S) inledde diskussioner i januari och nu väntar samarbetsprojekt kring romska barns skolgång, kvinnors rättigheter och utformning av grundläggande välfärdstjänster.
Detta är något helt annat än det cyniska resonemang om att ”hjälpa flyktingar på plats”, alltså att hålla kvar dem i flyktingläger för obegränsad tid, som brukar komma från Sverigedemokraterna. Romerna är inte flyktingar utan EU-medborgare som diskrimineras i sina hemländer. De har sin fulla rätt att resa inom EU och vistas i andra länder i unionen också om deras villkor hemma förbättras.
Avtalet har redan kritiserats från FP-håll för att det inte uttryckligen nämner romer som grupp. Men den sannolika förklaringen är att man velat undvika att direkt anklaga rumänska myndigheter för etnisk diskriminering. Det viktiga är vad som sker i verkligheten. Och planen innehåller också kontrollstationer som ska säkra att åtgärderna verkligen genomförs.
Man ska inte räkna med snabba resultat. Under alla omständigheter är insatser på plats i tiggarnas hemländer det enda sättet att angripa problemet som i längden är effektivt. Det är också den strategi som har förordats av de politiker från flera partier som inte fastnat i meningslösa resonemang om förbud som varken kan upprätthållas eller förenas med normala rättsregler.
Vad händer om Rumänien ändå inte lever upp till sina utfästelser? En möjlig konsekvens skisserades nyligen av Centerns EU-parlamentariker Fredrick Federley: För över de sociala fondmedel som annars skulle gå till rumänska myndigheter till frivilligorganisationer som Röda korset.
Rumänien använder i dag ungefär 60 procent av dessa fondmedel och siktar på att komma upp till 80 procent under detta år. Nu måste man visa att man kan använda de pengar man får från EU på ett meningsfullt sätt.