Det absoluta flertalet av de dödade är palestinier – civila palestinier. FN-organet Ocha uppger att var fjärde dödad är ett barn. Som Dagens Nyheter har rapporterat har dödandet nu fått sådana proportioner att det har blivit svårt för Gazaborna att ens begrava sina döda, och kaos råder på bårhusen.
Trots intensiva medlingsförsök har någon bestående vapenvila ännu inte inletts. Den israeliska regeringen står också fast vid beslutet att invasionen ska fortskrida ”tills målet är uppnått”. Freden tycks ännu vara avlägsen, och få tror att den kommer att bli bestående när den väl infinner sig. För det brukar den aldrig bli.
Israels ambassadör i USA, Ron Dermer, tycker att israels styrkor borde få Nobels fredspris. Enligt ambassadören har den egna militären uppvisat ”ofattbar återhållsamhet”, och gjort allt för att civila inte ska dödas.
Det är han ganska ensam om att tycka. Ingen ärlig utomstående bedömare kan med bästa vilja säga att Israel har tagit rimliga försiktighetsmått för att se till att man endast skjuter mot stridande soldater och inte mot civila – som internationell humanitär rätt kräver.
Israels regering menar att de civila offren beror på att Hamas använder sig av mänskliga sköldar i hopp om att omvärlden ska rikta sina fördömanden mot Israel, och inte mot den egna organisationens verksamhet. Men hur utbrett användandet av mänskliga sköldar egentligen är förblir omstritt. Ord står mot ord, samtidigt som propagandakriget trappas upp.
Helt klart är att den israeliska regeringen kände till att Gaza är extremt tätbefolkat redan innan man invaderade. Att barn och civila skulle komma att drabbas i stor skala var alltså – av allt att döma – något som vägdes in kalkylen.
Som alltid när Palestinakonflikten går över i sina mer blodiga skeenden, är det lätt för omvärlden att dölja sig bakom maningar om att parterna måste infinna sig vid förhandlingsbordet.
Men tankefiguren utelämnar flera viktiga delar av kontexten. För det är en sak att en stat håller på sin rätt att försvara sig, och en annan att bomba och skjuta i tätbyggt område – och på mark där man inte har någon rätt att befinna sig. Inga kålsuparteorier i världen kan förändra det faktum att det är Israel som invaderar.
När medlingsförsöken nu fortskrider så måste det omedelbara syftet vara att få till en vapenvila, samtidigt som en tvåstatslösning inom 1967 års gränser förblir den långsiktiga visionen.
Israel måste fortsätta att rikta in sig på att försvaga Hamas, men krig och ockupation är fel väg att gå. Den brutala krigföring som nu utövas kommer bara att stärka de militanta islamisterna. Ingenting skulle försvaga Hamas lika effektivt som reella steg på fredsprocessens väg.