Föreställningen om att människor utgör problem för system är inte vacker.
Politik som vägleds av ett sådant synsätt blir direkt motbjudande när de förmodade problemen består av personer som flyr från krig och terror. Ändå är det precis så de flesta regeringar i EU:s länder resonerar just nu. Så även i Sverige.
USA:s före detta utrikesminister från Clintonadministrationen, Madeleine Albright, är en av dem som inte skräder orden inför den bedrövliga situationen. Hundar behandlas bättre i USA än flyktingar som kommer till Europa, menade hon i en CNN-intervju nyligen.
I samma program fick kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) komma till tals. Hon var där som företrädare för det Europa som länge behöll en anständig linje när andra låtsades som att människorna på flykt inte var deras problem. Sverige föll in i ledet för att vår mottagningskapacitet inte räckte till, var i princip ministerns budskap. Med andra ord, människor stod i vägen för systemen.
Sedan slutet av förra året står det klart att Sverige under en treårsperiod ska anpassa lagstiftningen till minikrav enligt internationella konventioner och EU-rätten. Färre ska kunna komma hit och färre ska få rätt att stanna. På så vis ska Sverige få ”andrum” – ett begrepp som måste framstå som iskallt och hjärtlöst för människor som söker en fast punkt efter att ha förlorat allt.
Problemet med andrummet är att det inte finns en pausknapp på verkligheten. Människor fortsätter att ha skyddsbehov. När anhöriginvandringen försvåras befarar till exempel svenska ambassaden i Ankara att det kommer att bli fler skenförhållanden.
Vad mer är, mycket talar för att integrationen av de människor som kommer till Sverige motverkas snarare än förbättras under den tid då åtstramningen gäller. TCO och Saco varnar exempelvis för att de tillfälliga uppehållstillstånden försvårar både inträde och matchning på arbetsmarknaden. Eftersom jobb ska kunna ge permanent uppehållstillstånd ser Arbetsförmedlingen hur det kan uppstå handel med anställningskontrakt.
Invändningarna och frågorna är så många att det inte går att kalla regeringens snålare asylpolitik för annat än ett hafsverk. Amnesty konstaterar till exempel att “ingen av åtgärderna har föregåtts av någon konsekvensanalys”.
Som det nu har blivit kommer regeringen att behöva använda det så kallade andrummet för att skademinimera effekterna av den egna politiken. Det är något helt annat än att bygga om systemen för att fler männsikor ska kunna få sina asylskäl prövade i Sveirge.
I den bästa av världar skulle det inte ha behövt gå så här långt. Där hade EU:s medlemsländer från början solidariskt delat på ansvaret och kostnaderna för att ta emot människor på flykt.