Ingen person med seriöst intresse för historia har någon annan uppfattning än att armenierna och andra kristna minoriteter i det Osmanska riket, föregångare till dagens Turkiet, utsattes för ett folkmord under första världskriget.
Inledningen ägde rum när hundratals armeniska intellektuella i Istanbul natten mellan den 24 och 25 april 1915 fördes bort och avrättades. Efter några veckor hade tusentals armenier mördats. I nästa steg utsattes de kristna minoriteterna för tvångsdeportationer, avrättningar, hungersnöd och annat som ledde till att omkring en miljon människor dog.
Den exakta siffran är osäker, men dokumentationen är inte desto mindre överväldigande och det är naturligtvis talande att de tyska nazisterna såg detta folkmord som en sorts förebild för förintelsen av Europas judar, romer och andra. Men i Turkiet är det straffbelagt att hävda att detta folkmord har ägt rum. På sin höjd får man säga att det pågick en konflikt med dödsoffer på ”båda sidor”, som om armenierna hade varit en främmande makt i krig med Osmanska riket.
Förbudet är inte en tom formalitet. Den armeniske journalisten Hrant Dink mördades sedan han skrivit om händelserna 1915-16. Nobelpristagaren Orhan Pamuk har ställts inför rätta av samma skäl.
I veckan som gick skämde Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan ut sig genom att fördöma påven som också uttalat sig om folkmordet. Franciskus uppmanades i hotfulla ordalag att inte ”upprepa detta misstag”.
Men också i Turkiet finns alltså journalister, forskare och andra som vill bryta den officiella tystnaden. De kämpar i dag en ojämn kamp mot den rabiata nationalism som fortfarande lever kvar i delar av det turkiska samhället och som premiärminister Erdogan väljer att stryka medhårs.
I längden är detta ändå ohållbart. En stat vars politiska och intellektuella ledare förnekar uppenbara historiska sanningar skadar också sig själv.