Men i den franska politiska kulturen är det också nödvändigt för en nyvald president att ha en egen majoritet i Nationalförsamlingen, som väljs någon månad efter själva presidentvalet. Annars riskerar också de bästa förslag att stoppas, oavsett vem som regerar och vem som är i opposition.
Dessa ständiga blockeringar är en viktig förklaring till Frankrikes ekonomiska svårigheter. För varje nytt förslag finns minst ett mäktigt särintresse som kategoriskt säger nej. Det är ledan vid denna tingens ordning och vid de partier som burit upp den som gjort Emmanuel Macrons rörelse La République En Marche så attraktiv.
När Macron vann presidentvalet trodde eller fruktade många att han skulle misslyckas med att vinna den nödvändiga majoriteten i Nationalförsamlingen. Hans egen rörelse är bara något år gammal medan de traditionella partierna har lokala organisationer över hela landet.
Men det tycks inte hjälpa alls. När resultaten från den första omgången av valet till Nationalförsamlingen ”skrivs fram” till nästa omgång, nu på söndag, blir resultatet en jordskredsseger för Macrons anhängare. La République En Marche och dess allierade, liberala MoDem, antas kunna få långt över 400 platser av totalt 577 – en av de största majoriteterna i den femte republikens historia.
Faktum är att själva valsystemet är konstruerat för att skapa stora majoriteter. Med majoritetsval i enmansvalkretsar, därtill i två omgångar, elimineras mindre partier effektivt om de inte allierar sig med något större. Men i år befinner sig de etablerade konstellationerna i sönderfall. Det har i sin tur lett till att deras sympatisörer resignerat och stannat hemma. De som stöder Macron har däremot gått och röstat.
Hårdast drabbar detta Socialistpartiet och dess allierade som kan tappa större delen av de 277 platser som man har i dag. Högeralliansen – Republikanerna och några mindre partier - klarar sig bättre, men inte bra. Nationella fronten går framåt något, men inte särskilt mycket. Och den extrema vänstern kan bli större än socialisterna. Allt invant vänds upp och ned.
Men man kan också säga att Macron har sett att ett politiskt fönster varit på väg att öppnas och förstått att fånga in den stora opinion som aldrig känt sig hemma i de två traditionella blocken. Han är ingen omstörtare utan anknyter till den franska republikens grundvärden. Hans mål är att bryta politiska blockeringar och han tycks ha alla möjligheter att också göra det.
Det förutsätter två saker: Att hans motståndare inte lyckas hejda valsegern genom mobilisering i andra valomgången. Och att de viktigaste reformerna genomförs snabbt, medan den nya majoritetens legitimitet är som störst. Snart nog kommer oppositionen att formera sig igen.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör