Utrikesminister Margot Wallström tänker kräva att FN:s säkerhetsråd håller ett särskilt möte om Islamiska statens systematiska våld och övergrepp mot kvinnor och barn. Till Svenska Dagbladets Jenny Nordberg säger hon att hon har diplomatiskt stöd för en sådan aktion och att ytterligare detaljer snart kommer att tillkännages.
I samma intervju slår Wallström fast något mycket viktigt: IS systematiska grymheter är en generell säkerhetsfråga och ingen kvinnofråga. Därmed klargör hon också att övergreppen inte är något som särskilt bör engagera feminister, de angår oss alla.
Därmed rätar hon förhoppningsvis upp den något märkliga debatt som pågått sedan just Jenny Nordberg i en kolumn frågade var svenska tongivande feminister fanns i diskussionen om IS. Hon fick svar från flera personer som menade att de inte alls var tysta. Det var bra, men en bieffekt blev dessvärre att IS våld mot kvinnor kom att framstå som en kvinnofråga.
IS ägnar sig helt öppet åt slavhandel, dels för att tjäna pengar som kan användas för krigföringen, dels för att rörelsens ledare och anhängare tycker sig ha rätt att hålla slavar, för sex eller för andra ändamål. Det sexualiserade våldet är en integrerad del av IS världsåskådning. Att behandla ”otrognas” kvinnor eller unga flickor som lovliga villebråd eller som varor på en marknad ses som ett gudomligt påbud. Och behandlingen av ”otrogna” män och pojkar är inte mer human.
Vad kan då göras? Margot Wallström nämner tre typer av åtgärder: humanitära insatser, stöd till offer och till flyktingar och politiskt arbete för att uppnå fred – något som i detta fall också innefattar de militära insatser som redan görs.
Men det kommer att dröja innan IS är besegrat och borta som maktfaktor. Men kanske kan omvärlden göra fler och större insatser för att hjälpa människor i områden som hotas och för att underlätta för dem som flyr från barbariet. Att frågan hör hemma på säkerhetsrådets bord kan ingen gärna ifrågasätta.