Den nu avlidne presidenten Hugo Chávez vann röster och beundran bland socialister utomlands genom att använda landets oljeinkomster för att lyfta levnadsnivån för landets fattiga. Men ingenting gjordes för att bredda den ekonomiska basen. Däremot innebar Chávez styre att oppositionen trakasserades, samtidigt som mediernas och rättsväsendets oberoende undergrävdes.
Under Chávez efterträdare, Nicolás Maduro, har den ekonomiska kris som redan var på väg snabbt fördjupats. Oppositionen vann en jordskredsseger vid parlamentsvalet i december, men Maduro har ignorerat valresultatet. Medan presidenten styr genom dekret och parlamentsbeslut ogiltigförklaras i Högsta domstolen som möblerats om med anhängare till Maduro fortsätter det ekonomiska sammanbrottet.
Oljepriserna har fallit samtidigt som valutareserverna tömts och skuldsättningen ökat dramatiskt. Venezuela, som för några decennier sedan var ett de rikaste länderna i Latinamerika, har nu knappt råd att importera de livsmedel som egentligen borde kunna produceras i landet.
Det råder brist på allt från mediciner till grundläggande konsumtionsvaror. Köerna ringlar framför butiker där hyllorna allt oftare gapar tomma. Inflationen beräknas redan vara 300 procent på årsbasis och väntas stiga ytterligare. Infrastrukturen förfaller och landet plågas av ständiga strömavbrott.
Sammanbrottet kan beskrivas på en mängd olika sätt – och blir ännu svårare genom att landet nyligen drabbats av torka. Om de demokratiska institutionerna hade tillåtits fungera så skulle regeringen ha fallit för länge sedan. I stället klänger sig presidenten och hans närmaste förtrogna kvar vid makten, till synes handlingsförlamade inför det förfall som pågår.
Sprickorna i det styrande partiet PSUV börjar bli tydliga. Gruppen närmast Maduro fruktar att förlora sina positioner om de accepterar ekonomiska reformer eller dialog med oppositionen. Alltså försöker man förhindra varje förändring också till priset av ekonomisk kollaps.
Enligt planen ska guvernörsval hållas senare i år. Nu märks tecken på oro hos PSUV:s guvernörer i olika delstater. Många skulle uppenbarligen föredra att Maduro på ett eller annat sätt först avlägsnades från makten. Skulle Maduro tvingas avgå före januari 2017 måste nya val hållas.
Kontakter sägs pågå mellan oppositionen och delar av PSUV. Om det pågående ekonomiska sammanbrottet ska kunna hejdas så krävs uppenbarligen någon form av uppgörelse som återställer både väljarnas och omvärldens förtroende. Men den politiska atmosfär som skapats av kretsen kring Maduro ger knappast utrymme för samförstånd om någonting.
Håkan Holmberg