Det finns alltid de som vill driva valrörelser som man alltid har gjort, med hård konfrontation mellan de traditionella politiska blocken och med sikte på att bilda en regering med klar majoritet i riksdagen efter valet. Men svårigheterna detta år är fler och större än någon gång tidigare.
Till skillnad från många andra regeringspartier i Europa har de svenska socialdemokraterna vunnit poäng under det senaste året. Terrordåd, grov brottslighet och ett osäkert internationellt läge gör det möjligt för S att presentera sig som det parti som bäst kan värna tryggheten både inåt och utåt.
Många partimedlemmar lär skruva olustigt på sig när detta drivs så långt som till Magdalena Anderssons svartmålning före jul av våra möjligheter att integrera nyanlända. Men att dra tillbaka väljare från SD är nu överordnat för partiets strateger.
Lagom nära valet kan vi vänta oss ett lagförslag om tiggeriförbud och kanske också annat i samma stil. Om taktiken fungerar är en annan fråga.
Osäkerheten på regeringssidan gäller naturligtvis Miljöpartiet. Det är visserligen mycket ovanligt att etablerade partier faller ur riksdagen, men MP har större svårigheter än andra att dra till sig stödröster. Partiet är knappast ett naturligt andrahandsalternativ, varken för övertygade socialdemokrater eller för alliansväljare.
Säkerligen överväger Socialdemokraterna därför möjligheten att bilda en enpartiregering efter valet. En sådan skulle också, oavsett hur det går för Miljöpartiet, ha lättare att klara sig i osäkra parlamentariska lägen genom att hämta stöd från olika håll i olika frågor. Men hur skulle MP reagera om partiet blir kvar i riksdagen men överges av Socialdemokraterna?
Allianspartierna har haft påtagliga svårigheter att hantera en situation där de själva är mindre än de rödgröna men skulle vara större om Sverigedemokraterna kunde räknas in. Anna Kinberg Batra gav i början av året efter för den interna M-opinion som ville göra just detta – men resultatet blev i stället att partiets stöd rasade och hon själv fick avgå.
Många tidigare M-väljare som under våren drogs till Centerpartiet i stället tycks nu återvända. Men Annie Lööfs ambition är helt uppenbart att ge sitt parti en starkare ställning inom alliansen. Hon borde inte få vara ensam om detta. För alliansens slagkraft och trovärdighet kan det bara vara en fördel om Moderaternas dominans minskar och alla fyra partierna har tillräcklig styrfart.
Kristdemokraterna har länge legat klart under fyraprocentsspärren. Efter Ulf Kristerssons tillträde som moderatledare har också Liberalernas siffror närmat sig spärren. Både L och C har hela tiden tydligt motsatt sig tanken på ett borgerligt samarbete med Sverigedemokraterna.
De har starka skäl som inte bara består i SD:s bakgrund, ideologi och människosyn utan också utgår från en självklar politisk realism. Sverigedemokraternas dagordning är av ett helt annat slag än övriga partiers och man måste räkna med att partiet försöker utnyttja varje tillfälle att pressa igenom eftergifter.
Slutresultatet av detta kan, om den nuvarande regeringen tvingas avgå, bli en moderat enpartiregering i stället för en bred alliansregering. Precis som en socialdemokratisk enpartiregering kan en moderat sådan klara sig genom en god del av en mandatperiod genom att hämta stöd från olika håll i olika frågor. Och Ulf Kristersson kan hävda att han inte regerar med något särskilt stöd just från Sverigedemokraterna.
Också en enpartiregering i minoritet är i verkligheten en av många varianter på temat ”samverkan över blockgränsen”. Men en sådan regering är kanske lättare att svälja för de partiaktivister (S eller M) som ser en regelrätt koalition med någon ur motståndarlägret som en sorts förräderi.
Det är svårt att lägga pussel med bitar som kanske inte alls passar in. Och vad händer med sakpolitiken ett valår som detta?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör