I stället säger sig YPG ha drivit tillbaka de turkiska styrkorna, som opererar tillsammans med en Turkiet-vänlig syrisk milisgrupp. Kriget i Syrien påstods vara slut, men i stället har de fortsatta striderna nu föranlett en debatt i FN:s säkerhetsråd.
Den turkiska inmarschen riktas mot staden Afrin i nordvästra Syrien, nära Idlib-provinsen som är det största av de områden som alltjämt kontrolleras av de islamistgrupper som i flera års tid försökt störta Bashar al-Assads regim. Det kurdkontrollerade området i Syrien ligger däremot i huvudsak i nordöst. Hur Turkiet tänker förhålla sig till dessa områden, om man når sitt syfte i Afrin, kan man bara gissa.
Det är svårt att ens föreställa sig en mer komplicerad militär och politisk situation än den som nu råder i delar av Syrien. Assad-regimen har, med stöd från Ryssland, Iran och den Iranstödda libanesiska Hizbollah-milisen, återtagit kontrollen över större delen av landet och huvuddelen av befolkningen. IS har i stort sett drivits bort från sitt så kallade kalifat i gränsområdet mot Irak.
YPG har beväpnats av USA och spelade en avgörande roll som allierad i kampen mot IS. För USA:s Nato-allierade Turkiet är däremot YPG enbart en syrisk avläggare av turkiska PKK som man efter ett par års avspänning åter börjat bekämpa militärt. Turkiets invasion utlöstes av allt att döma av att USA offentliggjorde planer på att skapa en lokal allians mot IS, där både YPG och västvänliga syriska milisgrupper skulle ingå. Förhållandet mellan Turkiet och USA har sällan varit sämre än just nu.
Rysslands urskillningslösa bomb-attacker har spelat en avgörande roll Assadregimens möjlighet att återta kontrollen över större delen av Syrien. Men nu förefaller Ryssland också vara införstått med den turkiska offensiven, som naturligtvis är en provokation mot Bashar al-Assads regim. Det är ju syriskt territorium som har invaderats. Regimen i Damaskus tycks i praktiken ha mycket små möjligheter att hävda sina egna intressen gentemot sina ryska beskyddare.
Ryssland, likaväl som Iran och USA, har samtidigt manat till återhållsamhet. Alla tre inser naturligtvis att konsekvenserna av en ny våldsspiral kan bli helt förödande också för deras egna intressen. Men man kan inte utgå från att Turkiets president Erdogan är beredd att lyssna på sådana uppmaningar. En kurdisk zon i norra Syrien, som kan fungera som stödområde för det terroriststämplade PKK, är otänkbar – i alla fall om regimens retorik ska tas bokstavligt.
Men kurderna finns och har spelat en avgörande roll i kampen mot IS. De tycks också kunna hävda sig militärt och kan inte räknas bort när Syriens framtid ska avgöras. Någon annan möjlighet än en politisk lösning finns inte.
Håkan Holmberg