En rad oroande omständigheter skulle tillsammans kunna utlösa en militär konflikt mellan i första hand Saudiarabien och Iran. Dessa två regionala stormakter har stött varsin sida i det syriska inbördeskriget, som nu avslutats med seger för president Bashar al-Assad. Regimen har fått ett helt avgörande stöd av Iran, av Ryssland och av den libanesiska Hizbollah-milisen.
I Saudiarabien har kronprins Mohammad bin Salman, kallad MBS, i en serie dramatiska arresteringar samlat all makt över landet hos sig själv. Syftet sägs vara att slå ned på korruptionen och modernisera det extremt konservativa saudiska samhället. Men maktkoncentrationen syftar också till att göra det lättare att slå tillbaka Irans växande inflytande i regionen.
Denna strävan har fått ett uttalat stöd av den amerikanska Trump-administrationen. Trumps första utlandsresa gick till den saudiska huvudstaden Riyadh och USA har helt upphört med att ens antyda synpunkter på bristande mänskliga rättigheter i kungariket.
Man anar också ett tankemönster som går ut på att Israel och Saudiarabien, som båda ser Iran som sin huvudfiende på något sätt skulle samverka för att begränsa Teherans inflytande. Trumps svärson Jared Kushner, som utan politisk erfarenhet utsetts att hantera en lång rad svåra problem, har synbarligen fått presidentens uppdrag att på något sätt åstadkomma detta. Det är inte helt förtroendeingivande.
Om Trump kunde sköta politiken precis som han sagt sig vilja så hade också kärnenergiavtalet med Iran redan kastats i papperskorgen. Men Trump kan inte sköta allt som han vill och starka krafter också inom hans egen administration föredrar att låta avtalet löpa vidare.
Trumps fixering vid Iran motsvaras inte av samma ensidighet från rysk sida. Putins huvudintresse är att behålla och förstärka det återvunna inflytandet i regionen. För att göra det är han, som den amerikanske statsvetaren Mark Katz påpekar i the Arab Weekly, beroende av goda relationer till både Saudiarabien och Iran.
Han behöver saudiernas hjälp för att hålla uppe oljepriset, vilket är viktigt för den ryska ekonomin. Samtidigt behöver han Iran för att slippa förlägga rysk marktrupp till Syrien. Irans shiamuslimska miliser och libanesiska Hizbollah får göra det jobbet i stället. Iran för sin del skulle inte kunna spela den roll man gör i Syrien utan ryskt flygstöd.
För Putin finns inget särskilt värde i en urladdning mellan Saudiarabien och Iran – däremot gynnas ryska intressen om konflikten hålls vid liv på en låg och hanterbar nivå. Ett närmande mellan Riyadh och Teheran förefaller också helt osannolikt eftersom det rimligen skulle förutsätta ett helt nytt tonläge mellan Trump och den iranska regimen.
Skulle konflikten mellan Saudiarabien och Iran skärpas ytterligare ställs Ryssland inför valet att antingen stödja Iran eller att dra sig tillbaka. Att förhindra en sådan skärpning är alltså av stor vikt för Putin men, skriver Katz, det är inte alls säkert att han har förmågan att göra det.
Den stora frågan är hur Saudiarabiens nye ledare kommer att försöka hävda sig mot Iran. I likhet med Trump har han begränsad erfarenhet av internationell politik och hans försök hittills att hålla tillbaka Irans intressen har inte varit framgångsrika. De senaste årens utveckling i Irak, Syrien och Jemen har gått Irans väg och frågan nu är vad som händer i Libanon.
Libanons premiärminister Saad Hariri, en nära allierad till Saudiarabien, avgick nyligen under mystiska omständigheter under ett besök i Riyadh. Är förklaringen att han inte längre anses ha något värde som allierad i saudiernas ögon? Hur kommer saudierna att agera då, för att vingklippa Hizbollah och motverka Irans inflytande i landet? Och hur kommer Trump och Putin - och Libanons övriga aktörer - att förhålla sig?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör