För att komma tillrätta med den sociala snedrekryteringen till högskola och universitet presenterade ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, ett förslag till ändring i högskolelagen på tisdagen.
Alla människor har inte förmåga eller vilja att studera på högskola eller universitet. Så enkelt är det. Men snedrekryteringen inom det svenska utbildningsväsendet är uppenbarligen en klassfråga. Ungdomar som kommer från hem med högskoleutbildade föräldrar är kraftigt överrepresenterade på svenska lärosäten. Generella skillnader i utbildningsnivå återfinns också mellan till exempel stad och land och olika etniciteter.
Social bakgrund ska inte spela roll för huruvida människor väljer att studera vidare och därmed öka sina chanser till ett arbete och högre inkomst. Mångfald berikar utbildningskvaliteten då kunskap inte sällan bildas i mötet mellan människor med olika erfarenheter. Dessutom vore det urbota dumt att inte tillvarata all den kompetens som finns runt om i landet.
Regeringens förslag går ut på att universitet och högskolor aktivt ska främja ett brett deltagande i utbildningen, och inte som tidigare bara bred rekrytering. På så vis vill regeringen befästa lärosätets ansvar att ge studenten stöd att fullfölja sina studier.
Ministern försäkrar att regeringen genom att höja kraven i lagen, inte avser sänka kraven på utbildning. I en ambition att hellre fria än fälla håller vi detta för sant. Men vad är då syftet? Det framgår definitivt inte med önskvärd tydlighet vad ministern menar med att universiteten ska jobba mer på ett sätt som gör att folk fullföljer sina studier.
I promemorian som presenterar förslaget finns en skrivning om att ”det...är betydligt vanligare att män som studerar på kvinnodominerande utbildningar avbryter sina studier än att kvinnor gör det”. Detta kan tolkas som att regeringen vill se ett aktivt arbete från universiteten i fråga om könsbundna yrkesval, vad de beror på och hur utbildningen kan förändras för att bidra till mer jämlikhet. Och läser man Universitets- och högskolerådets (UHR) rapport från 2016, som har beaktats vid utformningen av förslaget, tas exempel som stödåtgärder i akademiskt skrivande och mentorsprogram upp som förslag på hur ansvar kan tas för de studenter som antas. Uppsala universitet finansierar till exempel tillsammans med Uppsala kommun mångfaldsbyrån ESMeralda som i sin tur drivs av Uppsala studentkår.
Är det sådana åtgärder ministern önskar se hos universiteten? Då är lagändringen inte särskilt progressiv. Risken finns att den främst får ett symboliskt värde för en regering som vill visa handlingskraft. Än så länge kringgås det grundläggande problemet – att locka människor från underrepresenterade grupper att söka sig till universitet.
Det huvudsakliga ansvaret ligger då hos grund- och gymnasieskola som måste motivera eleverna från tidig ålder. Men UHR visar att många av lärosätena saknar en tydlig strategi för att motverka snedrekrytering och att de inte följer upp de åtgärder som vidtas. Att ställa krav på en strategi, utan att för den delen detaljstyra hur den ska utformas, kanske skulle utgöra en mer angelägen skrivning i lagen. Nåväl, när förslaget nu skickas ut på remiss kanske saker och ting klarnar. I bästa fall stimulerar det åtminstone en bredare debatt.
Julia Eriksson Ståhl