Det finns ingen anledning att tvivla. Sedan några dagar pågår åter hårda strider om kontrollen över flygplatsen i Donetsk, som tidigare tagits över av de ryskunderstödda så kallade separatisterna. Militärt har flygplatsen i dag knappast någon större betydelse – den är alldeles för sönderbombad för det – men den symboliska betydelsen av att kontrollera den är stor.
Samtidigt som dessa strider pågår har EU:s utrikesministrar haft årets första möte. Vid sidan av kampen mot terrorism var förhållandet till Ryssland den största och viktigaste frågan. Sanktionerna mot Ryssland ligger fast, vilket också var den väntade utgången. Ändå finns det skäl till viss oro.
EU:s nya utrikespolitiska talesperson, Italiens Federica Mogherini, anser visserligen att sammanhållningen inom unionen har högsta prioritet. Men det är samtidigt tydligt att hon själv skulle önska sig någon form av ”normalisering” av förhållandet till Ryssland – som om det vore EU och inte Ryssland som brutit den europeiska fredsordning som gällt sedan det kalla krigets slut.
Också EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker uttrycker sig svajigt om Rysslands brott mot fredsordningen: man måste kunna bejaka sina gemensamma intressen utan att hela tiden tala om Krim. Finns det andra områden, i Ukraina eller i andra grannländer, som Juncker också tycker att Ryssland kan lägga beslag på utan att det ska behöva störa relationerna till EU?
I själva verket är den fredsordning som Putin kastat över ända äldre än det kalla krigets slut. I Helsingforsavtalet 1975, som hett åtråddes av den dåvarande Sovjetunionen, stadgades att inga förändringar av gränserna i Europa fick ske med våld. Kommunismens fall och Warszawapaktens upplösning ägde rum utan krigshandlingar. Och det är inte Nato eller EU som tvingat in andra länder som medlemmar i syfte att ”inringa” Ryssland utan dessa länder själva som ansökt om medlemskap – parallellt med att Ryssland fick ett samarbetsavtal med försvarsalliansen och en nära relation till EU.
Putin nya linje kan dateras till Georgienkriget 2008 och delvis förklaras med den känsla av oövervinnelighet som höga oljepriser medförde. Men den utlösande faktorn bakom aggressionen mot Ukraina var uppenbarligen att Majdanrevolutionen i början av 2014 störtade den ukrainska regim som påminde om Putins egen och skapade förutsättningar för en demokratisk utveckling.
När Ryssland ensidigt ändrar de politiska och militära förutsättningarna i Europa kan EU inte göra annat än att svara med de medel man har till förfogande. Sanktionerna har uppenbarligen också påtaglig effekt på den ryska ekonomin. EU:s egen trovärdighet och framtid hänger på att man inte sviker de krafter i Ukraina som nu behöver unionens fulla stöd.