Men så är det. Såväl när vi producerar som konsumerar konst och kultur använder vi djupa skikt i vårt medvetande där vi kan nå och identifiera oss med andra, oavsett kön, klass, ålder, hudfärg, religion, etnicitet – eller tidevarv. Poesi, bildkonst, dramatik med mera tolkas i första hand med känsloregistret. Och människan är ju en kännande människa som tänker, inte tvärtom. Det som närmar sig människors minsta gemensamma nämnare berör oss och bortser från ytliga, till synes skiljande, attribut.
När Sverigedemokraterna i Uppsala skriver att kulturen är till för att skapa ”en känsla av samhörighet” tycks de alltså vara rätt ute. Men när man sedan upptäcker att de avser endast den ”upsaliensiska, uppländska och svenska” kulturen blir man bekymrad. Kultur, och därmed mänsklig samhörighet, har nämligen inga geografiska gränser. Se bara på våra traditioner (julgran från Tyskland, Lucia från Italien, folkdans från Skottland, Kalle Anka från USA samt högtider baserade på en viss religion från Mellanöstern...)
De som slår upp staket runt kulturen har ingenting förstått. Kultur som buras in förtvinar.
Kulturen behöver öppenhet , näring och rymd. Oavsett stor entusiasmen än är för ett fritt och blomstrande kulturliv hos alliansen och de röd-gröna i Uppsala, så finns här åtskilligt mer att göra. Hur ska ”kulturstaden” då utvecklas? Jo, man bör skapa fler möten. Biblioteken är förvisso en självklar mötesplats. Men andra fora än de institutionella måste också få frodas. Det fria kulturlivet inklusive studieförbunden får ett alltför knapert stöd. Uppsala får här inte låta sig påverkas av närheten till Stockholm. Och många författare, som borde lyftas fram för att ge Uppsala en starkare kulturprofil, har länge önskat sig ett Litteraturens hus; att vara författare är ensamt.
I kulturnämndens verksamhetsplan för 2015 satsas 300 000 kronor på en utveckling av kvarteret Karin vid Walmstedtska gården. Här finns i dag ett kulturkafé samt ett galleri. Tanken att utveckla platsen till en mötesplats för främst litteratur och konst är god – men luddig. Kan pengarna ens räcka till den nödvändiga renoveringen? Och hur ska lokalerna matcha kraven på anpassning för ”kulturskapare av olika slag”, som FP skriver? Har Walmstedtska förutsättningar att ens komma i närheten av en Konstepidemi à la Göteborg?
Konstformer befruktar varandra, river barriärer och minskar fördomar. Kultur– hävdar de flesta partier – är en del av ”välfärden” samt bidrar både till bättre hälsa och till ekonomisk tillväxt. Således borde den väl ses som lönsam att investera i. Men kulturen måste inte enbart vara presterande. Det viktigaste är att den är fri och till för var och en. Kulturens egenvärde har ingen prislapp – men det måste värnas.