Den nya regeringen har inlett arbetet med att göra FN:s barnkonvention till svensk lag, har utrikesminister Margot Wallström (S) och barnminister Åsa Regnér (S) meddelat (SvD 19/10). I bästa fall blir en sådan lag bara ett slag i luften, i sämsta fall kan den bidra till att fördröja viktiga åtgärder som stärker barnens rätt i samhället.
Fem partier, förutom de rödgröna även Folkpartiet och Kristdemokraterna, har sagt att man köper Unicef:s resonemang om att en inkorporering av barnkonventionen i svensk lag skulle göra att barnens rätt alltid kom i första rummet och att kunskaperna om barns villkor skulle öka generellt. Eller, för att använda FN-organets egna ord: ”Ett barnrättsperspektiv skulle bli ett verkligt inslag i varje beslutsfattares vardag.”
Det skulle förstås vara fantastiskt om det blev så. Men tänk då på vad jämställdhetsplanen (alla arbetsgivare med fler än 25 anställda måste upprätta en sådan vart tredje år) inneburit för jämställdheten. Är det så att jämställdheten nu genomsyrar verksamheten hos alla dessa arbetsgivare? Eller är det så att det hade genomsyrat arbetet på många platser ändå? Är det till och med så att de som struntar i jämställdhet kan svära sig fria bara för att de uppfyllt lagen och upprättat en plan?
Det måste vara självklart att barnens bästa kommer i första rummet i lagar som rör asyl och migration, skola och förskola, sociala frågor (lagen om vård av unga och lagen om sluten ungdomsvård) och vårdnadstvister för att ta några viktiga exempel. Ett konkret exempel är att barn till gömda utvisningshotade har rätt till skolgång sedan 1 juli 2013.
Risken för att den vaga och allmänt hållna barnkonventionen som lag inte skulle bli den blåslampa som regeringen hoppas är uppenbar. I värsta fall blir det tvärtom, att ansträngningarna för barnens bästa minskar till följd av en sådan lag. Barnkonventionens principer är bra och kan därför med fördel fortsätta att vara just övergripande principer i stället för en tandlös svensk lag.