Världens längsta självmordsmeddelande. Så kallades brittiska Labours program inför valet 1983.
Nu är partiet åter på väg in i vad som har alla förutsättningar att bli en lång politisk ökenvandring. Åter tillåts ideologisk renlärighet och politisk naivitet triumfera över pragmatism. Kommer partiet att överleva?
Under det tidiga 1980-talet skakades Labour av interna, ideologiska uppgörelser. Trotskister infiltrerade partiorganisationen och fackföreningarnas dominans lamslog alla försök att utforma en trovärdig ekonomisk politik. 1983 vann Margaret Thatcher och De konservativa en storseger.
Labour tillbringade 18 år i opposition medan det konservativa partiet systematiskt gjorde om samhället. Först med Tony Blair återkom man till makten. Men han förde partiet bort från socialismen och accepterade i stora delar Thatchers politik.
Trots att Labour vann tre raka val med Blair fanns hela tiden ett motstånd bland många gräsrötter. Blairs stöd till Bush och Irakkriget beseglade hans öde och New Labour började sakta men säkert vittra.
De konservativas återval förra året blev därför en bekräftelse för många aktivister att mittfältspolitik och anpassning till medelklassvärderingar nått vägs ände. Det var dags att söka sig tillbaka till framtiden, tillbaka till Jeremy Corbyn.
Den 66-årige socialistens tid som partiledare har till och med gått sämre än vad många befarade. 80 procent av Labours parlamentsgrupp saknar förtroende för honom. En ledarskapsstrid pågår och partiet är splittrat på ett sätt som starkt påminner om den gamla dåliga tiden på 1980-talet. Även trotskisterna har gjort come back.
Nu står ingen Tony Blair till förfogande. Corbyns utmanare, Owen Smith, är ett okänt namn och den allmänna uppfattningen är att Corbyn med god marginal får förnyat förtroende av medlemmarna i slutet av september. Sker det väntar säkert en upptrappning av inbördeskriget inom Labour.
Och frågan är då om man förmår att hålla samman fram till och efter valet 2020. Det gick, med nöd och näppe, på 1980-talet. Men brittisk politik är i dag mycket mer heterogen. Klassröstandet är försvagats och konkurrensen från andra partier, som UKIP, är hårdare.
Labours försvagning ingår i ett större europeiskt mönster där socialdemokratiska partier tappar röster. I globaliseringens tid är inte ideologiskt beprövade svar på ekonomiska och sociala problem gångbara. Efter reformprojekt som New Labour och die Neue Mitte letar europeiska socialdemokrater, förgäves, efter nya alternativ till socialism och nyliberalism. Väljare lockas av extremism, nationalism och populism.
Utifrån det perspektivet är inte Labours kris uteslutande dess eget, självförvållade, problem. Det är ett symptom på ett större samhällsproblem: demokratins försvagning.