Partiet hoppas ta sig in i riksdagen nu vid tredje försöket, precis som Miljöpartiet en gång gjorde. Men om FI vill kunna följa MP i spåren, och på sikt bli en kraft att räkna med, så kommer det inte att räcka med tilltalande paroller och Gudrun Schymans personliga styrkor. FI måste undvika de fallgropar som MP först efterhand lärde sig att upptäcka.
Som den lättsinniga syn på ekonomi som länge präglade MP. För att inte tala om Schymans tidigare parti, VPK/V, som länge struntade i om partiets förslag hade finansiering eller ej. Överbud kunde nämligen tjäna ett pedagogiskt syfte: att visa att fullständig rättvisa krävde ett nytt ekonomiskt system.
Som parti har FI en ungdomlig prägel. Men Schyman själv är ingen duvunge. Hon var en framträdande politiker redan vid tiden för MP:s inträde i riksdagen 1988. Som en av VPK:s tre vice partiledare under 1980-talets slut, och senare som partiordförande för V 1993-2003, hann hon uppleva hur partiet mognade och omformades genom att få en position där man både ville och var tvungen att ta ansvar.
V lyckades under Schymans tid – åtminstone något så när – lära sig konsten att få utgifter och inkomster att gå ihop på ett trovärdigt sätt. Men den ökade ekonomiska trovärdigheten var ingalunda Schymans personliga verk. Runt partiledaren fanns det en stödjande struktur av ekonomiskt kunniga personer som Lars Bäckström och Johan Lönnroth, personer som kunde balansera upp de mer frimodiga ideologerna.
När Schyman nu ska försöka göra om resan mot ekonomisk trovärdighet med ett nytt parti, så måste det ske utan den ekonomiska kompetens som byggdes upp inom V under 1990-talet. Att motsvarande kompetens helt saknas inom FI blev uppenbart när partiet i veckan presenterade sitt ekonomiska program.
Partiet presenterade en fullständigt orealistisk bedömning av hur förslag om exempelvis arbetstidsförkortning ska kunna betalas, och någon konsekvensanays av hur de föreslagna reformerna slår mot jobb och tillväxt tycks inte ha gjorts. Så agerar inte att parti som är vuxet nog att styra över andras pengar.
För många av FI:s väljare så kommer partiets okunskap om ekonomi inte att ses som något problem, eftersom andra saker värdesätts och förväntningarna ligger i att rösta in politiker av en ny typ.
Andra kommer att uppfatta Vänsterpartiets Ulla Andersson som mer pålitlig, och återvända till V. Eller till feminister som sätter individen snarare än systemen i centrum.
Det sägs ibland att FI kommer att lära sig ekonomi så småningom, och det är möjligt. Men väljarna bör vänta med att ge FI makt till dess att företädarna blir ansvarsfulla nog att kunna förvalta den utan att riskera att orsaka statsfinansiella problem av grekiska proportioner.