Inte heller den frågan kan ha begrundats av regeringen eller av de oppositionspartier som verkar vara beredda att stödja förslagen. Snarare har man fastnat i en retorik som kan leda hur långt som helst i fel riktning.
Grundproblemet är påståendena om att det svenska samhället håller på att ”gå sönder” som en följd av invandringen. Och visst är påfrestningarna just nu stora – men det finns ingen grund för föreställningen att vi befinner oss på gränsen till nationellt sammanbrott.
I en rapport från Stiftelsen Migro som arbetar med migrationspolitik konstaterar Maria Eriksson och Fredrik Segerfeldt att Sverige, vare sig vi mäter genomsnittlig levnadsstandard, andel svårt fattiga, andelen av BNP som går till offentliga välfärdsutgifter, spädbarnsdödlighet, hälsa eller utbildningsnivå befinner sig bland de mest framgångsrika länderna i världen. Korruption, mord, personrån och hot ligger på ungefär samma nivå år efter år.
Men när politiker som borde veta bättre själva bidrar till att sprida föreställningar om nationellt sammanbrott så blir ogenomtänkta åtgärder av det slag vi nu ser exempel på en naturlig följd. Och vad händer i nästa steg, om det visar sig att de åtgärder som nu hastats fram inte leder till sådana effekter som man säger sig eftersträva?
Vad föreslår man då, givet att man redan fastnat i undergångsretoriken? Fullständigt stopp för asylinvandring, i strid med internationella avtal? Militär som patrullerar stränderna för att skicka tillbaka flyktingar över havet? Dokumentkontroll för alla resenärer på allmänna transportmedel, Stockholmspendeln lika väl som Öresundsbron? Polisspärrar runt större städer?
Med den verklighetsbild som nu tycks sätta sig inom stora delar av landets ledning så kan precis vad som helst föreslås. Vem drar i bromsen? Och vem vågar driva på i motsatt riktning i det samhällsklimat vi nu fått?
Håkan Holmberg