Det visas tydligt av den diskussion som uppstått om Industristaden och andra framväxande stadsdelar i Uppsala (UNT 25/5).
Att bygga på ytor som av olika skäl blivit över kan både vara exempel på rationell markanvändning och ett sätt att tillföra kvaliteter som tidigare inte fanns i området.
Den tätare stadsmiljön uppskattas av många och förbättrar underlaget för kollektivtrafik, service och butiker. Att förtäta är ofta att föredra framför att bygga nya stadsdelar långt från varandra och långt från stadens centrum.
Men det finns gränser. När fler människor ska leva i en stadsdel så blir behovet av riktiga, tillräckligt stora och inbjudande, parker eller grönområden större än tidigare. Och det finns index för täthet, rymlighet, ljusinsläpp och annat som inte kan ignoreras.
Om innergårdarna i kvarteren är för små så blir det inte lockande att gå ut eftersom man upplever att allt man gör kan iakttas på nära håll från husen runtomkring. Om husen är för höga eller står för tätt så kommer alltför lite ljus in i området. Sex eller sju våningar i stället för fem och tio meter mellan husen i stället för tjugo kan låta som små skillnader, men det är skillnader som kan ha mycket stor betydelse.
Professor Per G Berg vid Sveriges lantbruksuniversitet pekar i UNT:s reportage på Industristaden, där förtätningen skulle ha blivit mer lyckad om husen fått bli lite lägre och placerats med större respektavstånd från varandra. Man hade naturligtvis fått in färre lägenheter på det sättet, men det måste få finnas andra värden än bara högsta möjliga exploateringsgrad när en ny stadsdel planeras.
Rosendalsområdet är enligt Per G Berg ett mer lyckat exempel, men också där har husen fått bli lite för stora och lite för tätt placerade. Också tätheten blir sämre eftersom man måste sätta upp plank för att skydda mot insyn.
Snart väntar nya stora byggprojekt. Bygg gärna tätt, men inte alltför tätt.