Några sådana fanns aldrig. Vad som fanns var tyska koncentrations- och utrotningsläger, placerade på ockuperad polsk mark. Den polska staten var upplöst och varken den tyska eller (1939-41) den sovjetiska ockupationsmakten hade några planer på att någonsin låta den uppstå igen. Nazistregimen förlade också medvetet dödsläger som Auschwitz på ockuperad mark – att ha dem i det egentliga Tyskland hade sannolikt varit för provocerande för många vanliga tyskar.
Nu har Polens nationalkonservativa regering drivit igenom en lag som gör det straffbart att tala om ”polska dödsläger”. Den som vill kan ifrågasätta om det verkligen ska vara straffbart att sakna historiska kunskaper – att förneka att Förintelsen ägt rum är något annat. Men det allvarliga med den nya lagen är något helt annat.
Det ska också vara förbjudet att hävda att den polska staten eller den polska nationen hade något att göra med utrotningspolitiken. När det gäller staten är saken enkel – den var upplöst av ockupationsmakterna och många med anknytning till den underjordiska polska stat som ändå existerade gjorde stora ansträngningar för att få världen att inse Förintelsens realitet – utan större framgång.
Men ”nationen”, vad är det? Det fanns många polacker som gjorde hjältemodiga insatser för att rädda och skydda judar. Men det fanns också de som tog tillfället i akt och deltog i förföljelserna. Mest omtalat är det som hände i Jedwabne 1941, då polska bybor mördade flera hundra av sina judiska grannar. Med den nya lagen blir det olagligt att tala om denna och liknande händelser, att forska och att debattera den antisemitism som finns i Polen lika väl som i andra länder. Det är en sorts ”historierevisionism” som inte hör hemma i en modern demokrati och ovärdigt ett land som lidit mer än de flesta av nazisternas ockupations- och utrotningspolitik.
Håkan Holmberg