Om det endast vore en resursfråga borde myndighetens tusentals anställda och mångmiljardanslag till aktiv arbetsmarknadspolitik göra under. Men trots sin tyngd blir ungefär nio av tio anställningar verklighet utan att Arbetsförmedlingen ens är inblandad. Trots högkonjunktur och många företag som skriker efter arbetskraft förblir många arbetslösa.
Vare sig arbetssökande själva eller arbetsgivarna ger särskilt mycket för den service och hjälp som Arbetsförmedlingen erbjuder. För många som letar jobb är myndigheten mest en övervakningsinstans. Även bland grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden är resultaten av insatserna och stöden milt uttryckt blygsamma. Intresset att delta är därefter. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) har kallat resultatet av insatserna mot långtidsarbetslöshet oacceptabla. Vad vill då regeringen göra åt det? Tillsätta en överdirektör som ska bistå generaldirektören. Vem vet, kanske kommer det en superdirektör också till valet?
För många arbetsgivare är problemet att Arbetsförmedlingen inte förstår deras behov, trots att företagskontakter är en uppgift som prioriteras. Det är toppstyrt, ineffektivt och krångligt. Förvisso finns krisinsikt i organisationen, men svaret på den har blivit ett projekt som kallas Förnyelseresan och som enligt Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg ”går i takt med vår strategiska karta”. Problemet är bara att den kartan inte går i takt med arbetsmarknadens behov.
Myndigheten ska inte lastas för alla tillkortakommanden. De politiska beställningarna drar åt olika håll. Men allmänhetens förtroende för att Arbetsförmedlingen ska förbättras är skralt. Flera undersökningar visar att förtroendet är på bottennivå.
Allianspartierna förklarade i februari att måttet är rågat. Deras recept lyder renodling av myndighetsutövningen så att fältet kan öppnas upp för aktörer som är bättre på att få människor i arbete. Det kan till exempel vara bemanningsföretag eller ideella organisationer som är specialiserade på olika delar av arbetsmarknaden. Nu går Svenskt Näringsliv ett steg längre och förespråkar att även Arbetsförmedlingens myndighetsfunktioner kan läggas över på andra myndigheter. Med andra ord skulle hela Arbetsförmedlingen kunna läggas ner.
Arbetsförmedlingen framhärdar i att arbetsmarknadspolitik kostar. Närmare bestämt nästan 80 miljarder kronor. Det är kostnader som generaldirektör Sjöberg anser skulle finnas kvar oavsett utförare. Men det kan starkt ifrågasättas. Effektiviseringsvinsterna borde vara stora.
Förhoppningsvis kommer den utredning som arbetar med Arbetsförmedlingen att komma med djärva förslag.
Magnus Krantz