Gårdagens vallöfte från Stefan Löfven handlade om bostadsbyggande. Genom att föra över medel från de statliga företagen ska byggande av nya hyresrätter stimuleras. Kan någon vara mot?
Men metoden innebär subventioner och subventioner får sällan de konsekvenser som utlovas. Sätts prismekanismen ur spel så kan resultatet, som finansmarknadsminister Peter Norman (M) påpekade i går, mycket väl bli ett helt annat än det avsedda.
Enligt Boverket beror 90 procent av bostadsbristen på att vi inte har en fungerande hyresmarknad. Sett mot bakgrunden av sådana analyser så framstår Löfvens utspel i första hand som ett sätt att slippa ta det helhetsgrepp över bostadspolitiken som blir alltmer nödvändigt – vilket dessvärre inte betyder att andra partier är mer villiga att på allvar ta tag i denna stora fråga.
Försiktighet var alltså lösenordet också i går. Det förvånar inte heller. Efter valnederlaget 2010, som till stor del berodde på den formella alliansbildningen med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och efter ”nära döden-upplevelsen” med Håkan Juholt är Socialdemokraterna fast beslutna att inte riskera någonting i årets val.
Partiledningen har dragit den säkert helt korrekta slutsatsen att vinstchanserna ökar om man går fram på egen hand. I en intervju så sent som i förrgår antydde högste valgeneralen Jan Larsson till och med att det kunde bli en rent socialdemokratisk regering efter valet – inte ens samverkan med Miljöpartiet är längre alldeles given.
Naturligtvis gör man utspel i olika ämnen. Men dessa har i regel karaktären av symboliska gester för att visa alla tänkbara väljargrupper att man är intresserad av just deras frågor. Skillnaderna gentemot regeringens politik är små och de löften som utfärdas gäller till stor del marginella justeringar – även om de givetvis dramatiseras i retoriken. När regeringen själv gör ungefär likadant så blir valrörelsen därefter – som Jerry Seinfeldts tv-show om ingenting alls, som DN:s Ewa Stenberg uttryckte det i en välfunnen metafor häromdagen.
Ett genomgående drag i de socialdemokratiska utspelen är att de, säkert mycket kalkylerat, ger intrycket att man kan åstadkomma sådant som alla vill ha mycket snabbare än regeringen. Mindre klasser redan i höst, utbildningskontrakt för ungdomar under andra halvåret 2014, 70 miljoner till sommarskola detta år – trots att valet är efter sommaren – hundra nya utbildningsplatser för barnmorskor – listan kan göras ännu längre. Sen låter man bli att motionera om dessa förändringar, eftersom man vet att man inte kan ändra reglerna för hur statsbudgeten kommer till från en månad till nästa.
Det enda syftet är att försöka sätta bilden av en ovillig och senfärdig regering, trots att man inte själv har några andra genomförbara förslag. Försiktigare än så kan man knappast vara.