Om samtliga borgerliga partier hade tackat för sig vore Decemberöverenskommelsens framtid hotad. I den lyfts försvarspolitiken särskilt fram som ett politikområde för uppgörelser över blockgränsen. Men nu fortsätter överläggningarna mellan regeringen och de tre övriga partierna i alliansen, samtidigt som Folkpartiet stärker sin profil i försvarspolitiken.
Det ensidiga tillbakadragandet ökar trycket på de kvarvarande partierna att komma överens.
Skulle överläggningarna bryta ihop lämnas försvarets finansiering helt i händerna på de rödgröna, inklusive Vänsterpartiet. Det vore illa. Vare sig det eller Miljöpartiet är trovärdigt i försvarspolitiken och Socialdemokraterna dras med interna låsningar, hur populär försvarsminister Peter Hultqvist (S) än är.
Under tisdagen stod det klart att regeringen i alla fall går med på att utreda försvarets internationella samarbeten. Ordet Nato nämns inte i denna eftergift för alliansen, men att inte ta upp för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap vore som att utreda europeiskt samarbete utan att titta närmare på EU. Det är inte seriöst. Trots det är det ännu för tidigt att säga om det går att åstadkomma en allsidig genomlysning av vad ett Nato-medlemskap skulle innebära för svensk säkerhets- och försvarspolitik, men att en sådan behövs och ligger i Sveriges nationella intresse är uppenbart.
Folkpartiets agerade löper en risk att kritiseras för att inte bidra till att ta ansvar för landet i en viktig fråga. Men den risken tycks alltså partiledningen vara beredd att ta. Under alla omständigheter var det aldrig troligt att partiet skulle få gehör för kravet på en anslagsökning på 17 miljarder kronor till försvaret under perioden 2016-2020. Så istället för att stå med framme vid kamerorna med illa kamouflerat missnöje när det slutligen beger sig föredrog man att gå sin egen väg.
Det är flera års ackumulerat missnöje som nu fått utlopp i avhoppet från överläggningarna. Under regeringsåren gällde det för Jan Björklund och hans parti att rätta in sig i alliansledet. I dragkampen om de statliga resurserna fick försvarsanslagen stå tillbaka gång efter annan. Minnet av de så kallade svarta hålen i Försvarsmaktens budget överskuggade länge den ryska kursomläggningen och finansdepartementets kamerala linje kom alltid ut överst.
Nu är Folkpartiet i opposition och kan ta ut svängarna både vad gäller tillskott till försvaret och Nato-frågan. Med tanke på hur svårt det bevisligen är att ställa om Sveriges säkerhets- och försvarspolitik till det försämrade läget i Europa ska värdet av en skarp opposition inte underskattas. Men bäst av allt vore nationell samling.