Sverige fälls för brott mot den personliga integriteten, slog Europadomstolen fast i tisdags (25/5). Men försvarsminister Peter Hultqvist (S) tog fasta på annat: “Europadomstolens utslag innebär ett godkännande i stort av den svenska signalspaningslagstiftningen. Domstolen är också tydlig med att signalspaning är ett viktigt verktyg för att en nation ska kunna skydda sig mot säkerhetshot. Men domstolen har några invändningar. Vi kommer nu att analysera domen och överväga konsekvenserna av den”, skriver han i en kommentar till TT.
Från citatet kan man rentav tro att Europadomstolen har hyllat den svenska FRA-lagen. I verkligheten är det tvärtom. Sedan 2008 har Centrum för rättvisa drivit fallet och nu, nästan 13 år senare, har en dom fällts. Den svenska lagen bryter mot artikel åtta i Europakonventionen: den enskildes rätt till integritet och privatliv.
De brister som behöver åtgärdas är att skyddet för organisationers och företags kommunikation är otillräckligt och att granskningen av hur lagen tillämpas är undermålig. Särskilt oroväckande är att lagen på ett otillräckligt sätt skyddar den personliga integriteten när data delas till andra länder.
Kort och gott – precis det som kritikerna av lagen varnade för när den antogs för 13 år sedan. Men Peter Hultqvist verkar inte ta till sig vari kritiken ligger. Han har förstås rätt i att signalspaning är ett viktigt verktyg för att en nation ska kunna skydda sig mot säkerhetshot. Men det är irrelevant för kritiken mot lagen. Den gick och går ut på att den personliga integriteten behöver säkras i högre grad.
“Det här är en viktig dom som klargör vilka rättssäkerhetskrav som ska gälla för att hemlig massövervakning ska vara tillåten. Signalspaning kan vara ett användbart verktyg för att kartlägga och avslöja yttre hot mot landet, samtidigt är det viktigt att sådan verksamhet sker med bibehållen respekt för enskildas grundläggande fri- och rättigheter”, som Centrum för rättvisas chef Fredrik Bergman uttryckte det.
Domen visar varför det är viktigt att fortsätta ifrågasätta integritetsinskränkningar, och det särskilt när det finns goda skäl till att prioritera trygghet framför integritet. I de lägena är nämligen de som förespråkar trygghets- och säkerhetsåtgärder på bekostnad av integriteten särskilt benägna att bli tunnelseende och därmed själva få svårare att hantera målkonflikten.
För 13 år sedan fanns det de som ifrågasatte integritetsinskränkningar. Motståndet mot FRA-lagen var då stort, och gjorde skillnad. Det ledde till viktiga förändringar i det ursprungliga förslaget, och minskade risken för godtycke i tillämpningen av lagen. Domen från i tisdags visar att motståndet inte var tillräckligt stort. Än mer oroväckande är att det är betydligt mindre i dag.