Det visar inte minst helgens partikongress på Svenska mässan i Göteborg. Precis som förra årets kongress i Västerås också gjorde.
MP:s fokus på jämställdhet har skärpts, säkerligen på grund av Feministiskt initiativs framfart i opinionen. Med Grön ungdom som motor har frågor som fler pappamånader och jämställda löner i offentlig sektor hamnat högre upp på partiets agenda och betonas nu tydligare av språkrören. Det är välkommet. De etablerade partierna måste visa att de tar frågan på allvar.
Samtidigt finns andra tendenser inom Miljöpartiet som oroar.
På kongressen drev ombunden åter på för att partiet bör verka för en 35-timmars arbetsvecka. En formulering om att det ekonomiska systemet inte ska ”bygga på tillväxt” skickades också in i valmanifestet. Kärnkraften vill MP sedan gammalt skrota och i söndagens Agenda i SVT förtydligade språkröret Åsa Romson att målet är att två kraftverk ska tas ur drift under kommande mandatperiod.
Inom Miljöpartiet finns fortfarande en falang iförda tunga koftor som luktar naivitet, bristande realism och bakåtsträvan. När den falangen får genomslag för sina visioner är det just så här det kan låta.
Visst, om tillväxt inte längre är ett mål – utan det snarare är ekonomisk nedgång som bedöms som eftersträvansvärd – finns en logik i att avveckla baskraften och i att förespråka arbetstidsförkortningar.
Frågan är då hur man får råd med, exempelvis, statliga bidrag till höjda lärarlöner och fler lärare i skolan, som partiet också förespråkar. Tillväxt, skatteintäkter och satsningar inom det offentliga området hänger nämligen intimt samman.
Att sätta likhetstecken mellan tillväxt och ökad miljöbelastning är i sak heller inte korrekt. Det finns självfallet fortfarande mycket vinstbringande ekonomisk verksamhet som ger upphov till utsläpp och annan miljöförstöring.
Men för att på allvar kunna motverka klimathotet behövs teknologisk utveckling, som i bästa fall kan bli lönsam, exporteras och ge upphov till nya arbetstillfällen. Det kräver dock ett samhälle som tror på företagande och tillväxt – inte ett som vill fördyra, försvåra och fokusera på avveckling.
Tillväxt i ekonomin ger dessutom såväl det offentliga som privatpersoner råd att i större utsträckning välja de ofta dyrare, men klimatsmarta alternativen.
Man kunde gott önska att Miljöpartiet i Sverige vore lite mer som sina gröna systerpartier i Europa, som ofta präglas av framåtanda och tilltro till utveckling och samarbete.
Någonstans känns det heller inte så väldigt långsökt att anta att de två språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin önskar det samma. Men i slutändan leder de ett parti som spretar och vars medlemmar drar i olika riktningar.