Gudrun Schyman är en av Sveriges skickligaste politiker. Att på drygt ett år, från den politiska comebacken 2013 till EU-valet i våras, samla ihop spillrorna av Feministiskt Initiativ och locka 5,5 procent av väljarna är en bedrift utöver det vanliga. Framgångsreceptet är en normkritisk analys av samhället på alla nivåer – att något är fel när kvinnor tjänar mindre, jobbar mer (i hemmen) och utsätts för våld och diskriminering håller många också med om.
Så Schyman sveper över landet med uppdrag att synliggöra strukturerna och hon lyckas både bildligen (rosa glasögon på andra partiers valaffischer) och bokstavligen (exempelvis Åsa Romsons (MP) tal om vita heterosexuella män i Almedalen) påverka debatten till att handla mer om jämställdhet.
Det är när någon , väljare eller journalist, frågar ”men vad tänker ni göra åt det då?” som en annan sida av Fi visar sig. Där finns klassisk svensk vänsterpolitik, som kraftigt höjda skatter, arbetstidsförkortning och så vidare, men också centralistiska och auktoritära lösningar som påminner om andra politiska system, särskilt om någon annan än ”övergripande Schyman” står vid mikrofonen.
Som när tidningen Journalisten frågade om makten över de självgranskande tryckta medierna. Det ”genusgranskningsråd” som omtalas i Fi:s politiska program (som ska kartlägga, sammanställa och informera om innehållet ur ett genusperspektiv) blev här till straffavgifter för publicister som bryter mot normen.
Partiprogrammet framstår nu i ett nytt ljus. Där omtalas problemen för små tidskrifter (feministiska?) som i distributionsledet missgynnas gentemot andra (mansdominerade?). Den demokratiska hörnpelaren ”en fri press” kanske måste stryka på foten om Fi får makten, eller vad säger Gudrun Schyman?
Kampen om dagordningen är redan vunnen. Men många av de tilltänkta väljarna vill nog ha tydligare svar om hur det helt jämställda samhället ska bli verklighet. Det är illa nog med ett extremistiskt parti i riksdagen.