Om Miljöpartiet behövde ett lyft i opinionen skulle man ha gjort precis som valberedningen nu föreslår, byta ut Åsa Romson men låta Gustav Fridolin vara kvar. Om man däremot ville lägga affären med Mehmet Kaplan och Yasri Khan bakom sig, och visa att ett svenskt regeringsparti under inga omständigheter får sammankopplas med ett maktparti i en annan stat, turkiska AKP, då hade man lämpligen gjort precis tvärtom.
Det är Gustav Fridolin som stött Kaplan i åratal. När han valdes till språkrör 2011 försäkrade han sig först om att inte Kaplan ställde upp. Fridolin valde Kaplan till posten som bostadsminister och under de senaste veckornas ”krishantering” har han framhärdat i att beskriva Kaplans alla förtjänster och inte velat ta direkt avstånd från hans kopplingar till främmande makt.
Fridolin är förstås inte islamist, men en ledande representant för den identitetspolitik som präglat Miljöpartiet. Grupptillhörigheten blir det viktiga, inte ens handlingar eller värderingar. På måndagens pressträff sade Fridolin att han ”gjort misstag och lärt sig en läxa”. Vilka misstag det handlade om sa han inte och man får anta att hans syn på Kaplankrisen består.
Åsa Romson har inte lyckats kombinera rollerna som MP-språkrör och minister. Hennes största problem har varit dålig förståelse för att regeringen fattar kollektiva beslut. Man kan inte vara aktivist ena dagen och ta ansvar för landet nästa. Lägg till detta hennes förmåga till mindre välavvägda uttalanden och hon har gradvis blivit en allt större belastning för regeringen och sitt parti. Romsons förtroendesiffror har generellt varit klart lägre än någon annan partiledares och de senaste veckorna har de varit bottenfrysta.
Isabella Lövin har blivit mycket populär under sin korta tid som politiker. Hennes insatser för bland annat fisket som EU-parlamentariker har vunnit respekt över partigränserna. Men som biståndsminister har hon legat anmärkningsvärt lågt, trots hård blåst när pengar från biståndsbudgeten omfördelats till flyktingmottagandet. Och som frontfigur för ett parti, med en sammanhängande politik för alla områden, är hon förstås helt oprövad.
Den enkla förklaringen till att Romson åkte ut medan Fridolin blev kvar, är att Isabella Lövin var tillgänglig medan finansmarknadsminister Per Bolund inte var det. Som ett feministiskt parti hade MP säkert önskat slippa frågan om varför ”kvinnan fick gå” när partiledningen hamnade i kris. Valberedningens ordförande Joakim Larsson påpekade då att språkrören tillsätts vart och ett för sig genom en individuell prövning.
Men frågan borde ju inte ha varit om också Fridolin ska gå. Den borde ha varit om också Romson ska gå. Gustav Fridolins missgrepp är av en betydligt allvarligare principiell karaktär. Sedan hade det inte varit förvånande om också Romson hade fått gå.