Han blir förmodligen väldigt generad. Fridolin hävdade nämligen att de flesta av den svenska skolans problem skulle vara om inte lösta så åtminstone på god väg att bli det inom ”hundra dagar”.
När Skolverket i onsdags presenterade nya siffror, bland annat över hur många som gick ut nian utan behörighet till gymnasiet, var den nye utbildningsministern påtagligt bekymrad. Den uppenbara sanningen är att den atlantångare som den svenska skolan har jämförts med inte går att vända på så kort tid. Det kommer att ta åtskilliga år innan resultaten av de förändringar som genomförts under Fridolins företrädare, Jan Björklund (FP), syns – och detta helt oavsett om det är fråga om förändringar som man gillar eller förändringar som man är tveksam till.
Detsamma gäller förändringar som kan tillkomma under Gustav Fridolins tid. Det som Fridolin hittills har sagt om skolan är å andra sidan snarare en provkarta på självklarheter och sedan länge väl kända insikter än bestämda anvisningar om nya riktlinjer.
Ett exempel: Läraryrket måste stärkas och lärarna ska ägna sin tid åt undervisning. Utmärkt, men var det inte just det som hans företrädare försökte åstadkomma – och som nästan alla med intresse för skolfrågor numera tycker? Men för några decennier sedan var det faktiskt annorlunda – röststarka krafter ansåg att kontrollerbara kunskaper var gammaldags och att lärarrollen definitionsmässigt var auktoritär.
Ett annat exempel: Det är viktigt att snabbt identifiera de elever som har problem och ge särskilt stöd redan under de allra första skolåren. Just det, och exakt detsamma som Fridolins företrädare har hävdat under många år. Men det är inte så länge sedan som denna tanke var kontroversiell. Att identifiera elever med problem på ett tidigt stadium skulle vara att ”sortera” och ”peka ut” snarare än en förutsättning för att sätta in stödåtgärder när de verkligen skulle kunna göra nytta. Effekten blev många gånger att problemen rullades framåt genom årskurserna utan att något hände.
Att attityder av detta slag nu definitivt förefaller ha brutits beror till mycket stor del på Jan Björklunds insatser. En del har blivit fel – många pekar på lärarlegitimationen som ett exempel, andra är tveksamma till det nya betygsystemet. Men den grundläggande inställningen att en tydlig lärarroll, fokus på kunskaper och tidiga insatser för att stärka elever som halkar efter är avgörande för hur skolan lyckas med sitt uppdrag vill inte många ifrågasätta.
Det vill inte heller Gustav Fridolin. Och det är naturligtvis bra att han inte vill det. Vi slipper av allt att döma ännu en ideologisk konflikt om vad skolan är till för.
Men i nästa valrörelse blir det antagligen Fridolin som får upprepa liknelsen med atlantångaren.