Våld som tidigare kunnat leda till fängelsestraff ska nu ge böter. Fängelse kan bli aktuellt endast om våldet varit så grovt att det lett till varaktiga skador eller till sjukhusvård. Och bevisbördan ligger på den som anser sig ha blivit misshandlad.
Det är lätt att förstå att det inte lär bli särskilt många misshandlade kvinnor – eller barn – som vågar sig på en anmälan under sådana förutsättningar. I ett land som Ryssland, med utbredd alkoholism och stora problem med kvinnomisshandel, innebär det givetvis en allvarlig försämring.
Det är ofrånkomligt att detta ryska beslut sätts in i ett sammanhang som kan kallas för en internationell ”backlash” för kvinnors rättigheter. Andra inslag är exempelvis kampanjen mot aborträtten och de attityder mot kvinnor som uttryckts av Donald Trump.
Men det finns skäl att se också på de principiella argument som använts av dem som stött lagändringen. Det handlar om åtminstone två typer av resonemang som hänger ihop och som måste bemötas. Det första gäller synen på individen och familjen. De som velat ha lagändringen hävdar, utan att rodna, att kvinnor genom att gifta sig träder in i ett kollektiv, familjen, där mannen är överhuvud.
Samhället består enligt detta synsätt av familjer och inte av självständiga individer med egna rättigheter som gäller oavsett om de är gifta eller inte. Det är en inställning som inte på något sätt är unik för Ryssland.
Nära besläktad med denna tanke är tanken att staten, lagstiftaren, ska avstå från att ha synpunkter på vad som kan ske i hemmet. Möjligheten för en person – ofta en man – att terrorisera andra familjemedlemmar uppfattas därmed som en sorts frihetsfråga.
När staten lagstiftar så minskar, hävdar man, automatiskt människornas frihet. Den som opponerar mot sådana synsätt beskylls för att vara ”mot familjen” som sådan eller för att vilja utvidga statens makt långt bortom det rimliga.
Det är givetvis struntprat. Och i dagens politiska klimat är det viktigt att visa varför det är struntprat. Män och kvinnor är först och främst likvärdiga individer med egenskaper som inte låter sig fångas bara med hänvisning till könet. Könet i sig ger ingen några rättigheter som andra inte har.
Om man anser att män och kvinnor har samma värde och värdighet så finns inte utrymme för någon annan inställning än att familjen är ett gemensamt projekt där båda försöker ”bära varandras bördor”. Båda parter är likställda inför lagen och båda har rätt till lagens skydd om det skulle bli nödvändigt.
Att hålla på individens rätt betyder inte att man ’är ”mot familjen”. Motsättningen är falsk. Och det är alltid statens uppgift att skydda människor mot våld och övergrepp.
Håkan Holmberg