Hot av olika slag har alltid funnits. Men under 2014 förändrades bilden i åtminstone två avseenden. Under våren kollapsade den svårt korrumperade regimen i Ukraina när president Viktor Janukovytj trodde sig kunna ignorera befolkningens längtan efter en demokratisk rättsstat i nära samspel med EU. Det politiska landskapet i Ukraina har förändrats till det bättre, men samtidigt har Ryssland i strid mot hela den fredsordning som etablerades efter det kalla krigets slut annekterat Krim och understött så kallade separatister i östra Ukrainas industriområden. Det uppenbara syftet är att försöka tvinga till sig fortsatt inflytande över Ukrainas politik, med det yttersta syftet att förhindra att krav på frihet och demokrati väcks till liv också i Ryssland.
Under sommaren erövrades stora områden av Syrien och Irak av den så kallade Islamiska staten, IS. Denna extremt brutala fundamentaliströrelse har kunnat dra nytta både av den syriska Assadregimens hänsynslöshet och av den inkompetens och inskränkthet som präglat de regimer som styrt Irak efter den amerikanska invasionen. Till skillnad från andra fundamentaliströrelser försöker IS upprätta en långsiktig militär och politisk kontroll över stora delar av Mellanöstern – en kontroll som givetvis utesluter varje form av tolerans, religiös mångfald och oberoende samhällsliv. Att låta det barbari som IS representerar bestå är otänkbart, helt oavsett den skuld som andra makter och aktörer har för situationen.
Under hösten utspelades också ett tredje drama, med människors frihetsbehov som ledmotiv. Många tusen invånare i Hongkong försökte mot en hotfull övermakt hävda den rätt att fritt välja sina styrande som Kina accepterade i samband med att man återtog kontrollen över staden från Storbritannien. ”Paraplyrevolutionen” kunde inte slutföras, hoten från Kina var för starka och minnena från Himmelska fridens torg 1989 alltjämt påtagliga. Men fler akter kan komma.
För tre år sedan tycktes kraven på politisk frihet, demokrati och rättssäkerhet äntligen triumfera också i många arabländer. Men den arabiska våren har förbytts i en höst där militära makthavare återtagit kontrollen över Egypten, Libyen slits sönder av klanfejder och Syrien bryts itu av stridande smågrupper utan intresse för andras frihet eller för demokratiska principer. Endast i Tunisien, där revolterna mot de gamla makthavarna började, tycks en osäker utveckling i riktning mot en fungerande demokrati kunna fortsätta.
Mot årets slut har oroande nyheter också kommit från andra håll. I Spanien försöker den sittande högerregeringen på fullt allvar driva igenom begränsningar av demonstrationsrätten – ett lika ogenomtänkt som desperat svar på den oro som utlösts av den långvariga ekonomiska krisen. I Turkiet har president Erdogan gett klartecken för tillslag mot fria journalister, tidningar och andra medier av ett slag som borde vara otänkbart i ett land som alltjämt officiellt strävar efter att accepteras som medlem av EU. Erdogan är vald i korrekta val och har gjort mycket för att bryta med arvet från tidigare auktoritära regimer, men har nu uppenbarligen själv låtit sig korrumperas och börjat agera med en maktfullkomlighet som är ovärdig en demokratiskt vald ledare.
I Pakistan attackerade talibaner veckan före jul en skola i Peshawar och dödade 130 skolbarn. Man skyller på arméns krigföring mot de egna styrkorna, men det går inte att utesluta att dådet också bör ses som en pervers ”hämnd” för att Nobels fredspris kort dessförinnan tilldelades Malala Yosufzai, som blivit en internationell symbol för kvinnors och flickors rätt till utbildning och egna liv. Kan de goda krafterna i Pakistan ta sig samman efter detta illdåd så kan kanske historien till sist ta en annan vändning.
Under året har en delvis parallell situation till den i Pakistan, Syrien och Irak utvecklats i Nigeria genom fundamentaliströrelsen Boko Haram. Och som alltid innebär attacker mot människors frihet också att människovärdet som sådant attackeras.
Friheten är under belägring. Och oavsett hur belägringen i varje enskilt fall ser ut och motiveras så är det gemensamma draget rädsla för det nya och överraskande – kort sagt för det mänskliga. Och gemensamt för alla attacker mot friheten är att de i längden är ohållbara. På misstro och ofrihet bygger man ingen framtid.