En mängd kommuner, landsting och regioner visade sig ha köpt stora mängder ”isborttagningsmedel” för sammanlagt 88 miljoner kronor på fem år av ett rent blufföretag. Det man fick var hinkar med vanligt vägsalt, som kostar en bråkdel av det som man nu betalade. Och en rad kommuner och andra offentliga upphandlare har till detta köpt osannolika mängder våtservetter – också till överpris – lysrör och annat i kvantiteter som räcker flera decennier framåt i tiden.
Programmet var underhållande, men också rejält oroande. Hur har det varit möjligt att uppenbart fejkade fakturor med ständigt växande belopp betalats gång på gång och år efter år utan att någon reagerat? Visst har man väl kontrollfunktioner på alla större förvaltningar? Och visst har man tillgång till exempelvis Svensk handels varningslista över tvivelaktiga företag, sådana som man bör akta sig för att göra affärer med? Och visst träffar man företrädare för andra förvaltningar så att man kan utbyta erfarenheter? Jo, säkert. Och ändå betalas den ena bluffakturan efter den andra, ända tills någon faktiskt börjar ställa frågor.
Är förklaringen helt enkelt att det inte handlar om de kommunala tjänstemännens egna pengar utan om skattemedel? Det är lätt att föreställa sig att sådana flyter in per automatik och att några tveksamma fakturor hit eller dit inte gör någon större skillnad. Men skattepengar kommer inte in automatiskt och de betalas till sista kronan av kommunernas och regionernas invånare. Heder därför åt dem som drar i bromsen – och flera av dem var också med i programmet.
I en kommande granskning ska vi också få veta vart de 88 miljonerna verkligen gått. Det lär inte bli mindre frostigt på ekonomiavdelningarna då.
Håkan Holmberg