Svaret är: Betydligt mer än vad som just nu dominerar bilden av det europeiska samarbetet. EU brottas, förvisso, sedan några år med exceptionellt stora svårigheter. Eurokrisen, flyktingkrisen, framgångarna för nationalistiska och högerextrema partier, Storbritanniens val att lämna unionen. Frågan ställs om unionen alls kan överleva.
Men det som uppnåtts sedan grunden för dagens EU lades genom Romfördraget 1957 är också exceptionellt. Efter två världskrig är det otänkbart att konflikter mellan demokratiska länder i Europa skulle kunna utlösa ett tredje. Den välståndsutveckling som skett i medlemsländerna hade varit omöjlig utan den gemensamma marknad som började skapas för 60 år sedan. För yngre generationer har öppenhet och fri rörlighet över gränserna blivit en självklarhet.
Det är detta perspektiv som måste hållas kvar när unionen nu genomgår en serie kriser. Och det finns också motkrafter till dem som vill riva upp och stänga ute. I Tyskland uppstod vid slutet av förra året en spontan medborgarrörelse, Pulse of Europe, som uppmanar medborgare i EU:s medlemsländer att tydligt tala om att de stöder Europatanken. Initiativet har sedan spritts till flera länder.
Vad som kommer ut av detta initiativ på lite längre sikt kan ingen veta. Men det är svårt att argumentera mot grundtankarna:
EU behöver reformeras, men för att kunna reformeras så måste unionen först och främst överleva och inte brytas upp. Alla delar av samhället bör känna ett delansvar för att splittrande och nationalistiska krafter hålls tillbaka. Vid valen är det viktigt att stödja EU-positiva partier, samtidigt som den misstro som finns måste tas på allvar. Rättssamhället och de grundläggande mänskliga rättigheterna får inte undergrävas och de gemensamma europeiska rättigheterna ska ses som historiska framsteg som måste skyddas.
Det är inget partipolitiskt program utan principer som borde kunna förena demokrater och Europavänner ur många politiska läger. Att tala väl om samarbete som princip och att påminna om vilka konsekvenserna blir om vi skulle återgå till stängda gränser mellan självtillräckliga och auktoritärt styrda nationalstater är en viktig uppgift oavsett politiska åsikter i övrigt.
Två europeiska val visar också att det finns andra väljare än dem som låter sig lockas av nationalister och högerpopulister. Presidentvalet i Österrike vanns inte av extremhögern utan av en EU-vänlig kandidat med bakgrund i landets miljöparti. Parlamentsvalet i Nederländerna nyligen vanns av EU-vänliga partier med inbördes skiftande karaktär, medan framgången för högerpopulisterna blev begränsad.
Kriserna är inget skäl att ge upp Europatanken.
Håkan Holmberg