Både statsminister Stefan Löfven (S) och Liberalernas partiledare Jan Björklund ägnade sina sommartal åt skolan. Löfven vill få till stånd fler utbildningsplatser på lärarutbildningarna och införa krav på huvudmännen att erbjuda skolgång på loven om eleverna riskerar att inte nå målen för årskurs 8 och 9. Björklund vill storsatsa på vidareutbildning av lärare, högre antagningskrav till lärarutbildningen, koncentration till de sex största universiteten och krav på mastersexamen för den som vill bli ämneslärare.
Löfvens tredje förslag, att satsa 5 miljoner på att göra höstlovet till ett ”läslov”, kan man bortse från. Fem miljoner räcker inte långt och stat och kommun kan ändå inte bestämma vad eleverna ska göra på lovet. En plan för språkutvecklande arbetssätt och fler skolbibliotek och skulle däremot kunna göra nytta.
Fler platser på lärarutbildningarna är nog bra, men för att få de lämpligaste att söka sig dit så behövs också tydliga markeringar av läraryrkets betydelse och av vilka förväntningar staten har på den som vill ägna sitt yrkesliv åt att undervisa. Björklund har uppenbarligen tänkt betydligt mer på saken än de som skrivit statsministerns tal.
Allt som gjordes under Björklunds tid som utbildningsminister blev inte bra, men inriktningen på riktiga kunskaper, ordning och reda i klassrummen och tidiga insatser för elever som riskerar att halka efter var och förblir riktig. I dag säger politiker från nästan alla partier detsamma som Björklund gjort under lång tid. Men det gäller ju också att fylla retoriken med förslag som leder framåt.
Här finns en lite för lättköpt kritik mot skolpolitiska förslag både från regeringen och från oppositionen. Det hjälper, heter det ofta, inte att ”dutta” med småreformer – i stället måste vi ha stora systemförändrande åtgärder. Men vad menar man egentligen?
Är det nya läroplaner? Det har vi fått. Är det ett nytt betygssystem? Det har vi också fått, med åtföljande kritik av tillämpningen. Är det förstatligande av skolan? Det vore en välkommen förändring, men är naturligtvis ändå inte den universallösning på allting som efterfrågas. Är det avskaffande av det fria skolvalet? Effekterna av det är omstridda och i högsta grad osäkra.
Den enkla sanningen är naturligtvis att bättre resultat för den svenska skolan beror på en rad samverkande faktorer, där bra och bättre utbildade lärare naturligtvis är en av de allra viktigaste. Tilltro till beprövade och fungerande undervisningsmetoder och hälsosam skepsis mot pedagogiska hugskott, koncentration på skolans huvuduppgifter, arbetsro, och åtgärder för att garantera hög kvalitet i alla skolor är andra faktorer.
Men inget av detta uppnås med en enskild jättereform. Den stora förändringen ligger i de många och små stegen i rätt riktning.
Håkan Holmberg