Man behöver inte leta länge för att hitta exempel på inlägg där jordens klimat beskrivs som stabilt under tusentals år, varpå en drastisk förändring inträffat till följd av människans aktiviteter. Medeltemperaturen har börjat stiga brant och vi får en kurva som ser ut som en liggande hockeyklubba.
Historiskt intresserade har alltid förstått att denna bild av klimatets utveckling måste vara missvisande – vilket inte är detsamma som att avfärda dagens globala uppvärmning som ett påhitt. Värmeperioder och köldperioder har växlat gång på gång efter den senaste istiden, ofta med dramatiska konsekvenser för de mänskliga samhällen som påverkats. ”Hockeyklubban” är i dag vetenskapshistoria, konstaterar historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist i den nyutkomna boken Klimatet och människan under 12 000 år (Dialogos).
Det är en bok som har alla förutsättningar att bli ett standardverk med en given plats på kurslistor inte bara i historia. Ljungqvist är både ”vanlig” historiker, med inriktning på medeltiden, och klimathistoriker med tunga internationella meriter. Kombinationen gör att han både nyanserat och övertygande kan visa vad klimatförändringar innebär, vilka faktorer som driver fram dem och ibland förstärker varandra – och inte minst hur snabbt temperaturskiften kan inträffa, både globalt och regionalt.
Förståelsen av dessa processer växer, men är ännu ofullständig. Klimathistoria är en ny vetenskapsgren, stadd under snabb utveckling, och vi har långt kvar till en heltäckande förståelse av klimatets skiftningar.
En viktig insikt är att faktorer som får en typ av effekter på klimat och mänskliga samhällen i en del av världen kan få helt andra effekter på andra håll. En lång värmeperiod under medeltiden gjorde det möjligt för nordbor att etablera sig som boskapsuppfödare på Grönland – medan samma processer drev Mayacivilisationen i Centralamerika till kollaps till följd av ihållande torka. Världens största öken, Sahara, var för 6000 år sedan en grönskande savann.
Perioden från senmedeltiden till långt fram på 1800-talet kallas ofta för Lilla istiden, med upprepade försörjningskriser inte bara i Europa. En motsvarande period inträffade under sen-antiken, med konsekvenser bland annat för folkvandringarna vid samma tid. Monsunregnen i Asien har varierat kraftigt genom historien med både välstånd och svältperioder som resultat.
Ännu en viktig insikt är att graden av nedkylning och uppvärmning kan växla starkt mellan enskilda år också under längre värme- eller köldperioder. Ett par år i rad med exceptionell kyla eller torka har ofta fått katastrofala konsekvenser för de samhällen som berörts.
Klimatet är inte stabilt utan har varierat kraftigt långt innan människan började släppa ut växthusgaser. Det finns ingen logisk eller faktamässig motsättning mellan att dels förstå att klimatet varierar oavsett människan, dels förstå att människans aktiviteter numera är en viktig faktor bakom förändringar som sker.
Uttrycket ”klimatskeptiker” får i den polariserade debatt som ofta förs beteckna både personer som ignorerar vetenskapligt grundad kunskap och de som söker efter flera faktorer än enbart människans påverkan bakom dagens eller historiens klimatväxlingar. Det är naturligtvis olyckligt. Problemet är inte de som söker kunskap utan de som inte vill höra talas om alla de belägg som finns för att klimatet i dag verkligen, globalt sett, blir varmare och att människan har åtskilligt med saken att göra.
Den medeltida värmeperioden var, som Charpentier Ljungqvist visar, i vissa regioner sannolikt ännu varmare än i dag, till följd av helt andra faktorer än människans inverkan. Men det är också sannolikt att jorden före 2000-talets slut kan komma att vara varmare än på många tusen år om utsläppen av koldioxid fortsätter i samma takt som hittills. Följderna av en sådan utveckling kan vi inte förutse i detalj, men de kommer att bli mycket stora.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör