Vårdvalet fick en dålig start i Stockholms län 2007-2008. Systemet ledde till ett överflöd av vårdcentraler på orter med hög medelinkomst och nästan inga i socioekonomiskt utsatta områden. Ersättningssystemet gjorde också till att det lönade sig att hantera många patienter med förkylningsbesvär jämfört med några med flera eller svårare sjukdomar. Stockholmsmodellen reviderades och när vårdvalet så genomfördes i riket 2010 skulle det bli en framgång, hoppades alliansregeringen.
Men gårdagens rapport från Riksrevisionen visar att problemen har bestått, kanske har de till och med förvärrats. Rapportförfattaren Jan Landahl skriver att primärvårdens prioriteringar ”görs efter patienternas efterfrågan och inte efter vem som är i störst behov av vård”. I grunden friska personer gör efter vårdvalets genomförande fler sjukbesök medan i grunden sjuka gör färre, ett allvarligt brott mot principen att vårdbehovet alltid ska styra sjukvårdens insatser.
Att slutsatserna träffade i solar plexus på valfrihetsförespråkarna var tydligt på tisdagen då förre socialministern Göran Hägglund (KD) inte ville kommentera rapporten medan Jonas Sjöstedt (V) såg ut som om han vunnit högsta vinsten.
Intresseorganisationer som Vårdföretagarna kan fortsätta att hävda att vårdvalet gett nöjdare patienter (de friska är i majoritet och förstås nöjda med utbudet), att det ”ser olika ut över landet” eller att andra undersökningar visar delvis skilda resultat. Svenskt Näringsliv kan framhålla vårdcentralen i Hoting i Jämtland som ett föredöme på alla sätt. Riksrevisionens slutsatser kan ändå bli förödande för den privatdrivna vården.
Om vårdvalet ska fortsätta att fungera i svensk sjukvård måste systemet konstrueras så att det står klart att behövande i alla fall inte har sämre tillgång till vård än tidigare. Och att den vårdgivare som vill bota snuva på löpande band i villastaden får göra det på egen risk, utan skattebetalarna i ryggen. Varför, Göran Hägglund, skulle det inte vara möjligt att genomföra detta?
Om man tycker att valfrihet har ett värde i sig måste man kunna göra sig besväret att täppa igen fallgropar som kan uppstå med olika utförare. De allra flesta privata initiativ, vårdcentraler såväl som friskolor, har en önskan om att få tillföra något till välfärden, att bygga upp något efter egen modell som kan glädja många.
Men finns det skevheter som kan utnyttjas, att man får bra betalt för liten arbetsinsats, kommer det också att ske, och det kommer att locka till sig mindre seriösa aktörer.
Om Jonas Sjöstedt får bestämma kommer all initiativkraft i välfärdssektorn att dö ut och hundratusentals anställda snart bara ha en arbetsgivare att välja på. Det är upp till S, MP och alliansen att visa att valfrihet, kvalitet och jämlikhet över landet är något som kan kombineras.