Försvaret säger inte mer än nödvändigt. Men det finns trovärdiga bildbevis och dessutom uppgifter – i Svenska Dagbladet i söndags – om signaltrafik mellan en farkost i Kanholmsfjärden och Kaliningradområdet, där stora delar av den ryska Östersjöflottan är baserad. Att ett ryskt civilt fartyg med kapacitet att hämta upp ubåtar i flera dagar har rört sig fram och tillbaka strax utanför territorialvattengränsen är en stark indikation på vad saken gäller. Ännu ett ryskt civilt fartyg har anslutit det senaste dygnet.
Dramat kan utvecklas på många sätt. Om det skulle röra sig om en skadad rysk ubåt så är risken stor att vi får se en repris på det som hände när atomubåten Kursk förolyckades i Barents hav år 2000. Först förnekades olyckan i två dagar, sedan vägrade man att släppa in utländsk hjälp. I så fall kan det rent av hända att den svenska insatsen får karaktären av räddningsoperation.
Mer sannolikt är självklart att farkosten tar sig ut – det är svårt att hitta ubåtar i Östersjön – eller, i bästa fall, tvingas upp till ytan. Vad som händer om då, eller om besättningsmän påträffas på någon ö, kan ingen veta. Hittills har den svenska insatsen handlat om spaning med beredskap för olika typer av andra insatser.
Det riktigt oroande är inte denna sannolika ubåt i sig, även om kränkningen är grov, utan att det nu finns ett etablerat mönster av rysk verksamhet både i luften och i havet nära eller över den svenska gränsen. Förklaringen till detta nya mönster har åtminstone två led.
För det första har Rysslands politik mot den nära omgivningen fått en ny karaktär, genom ockupationen av Krim, krigföringen i Ukraina och hotelser mot bland annat Polen och de baltiska länderna. För det andra tycks Vladimir Putin uppfatta detta aggressiva beteende som ännu viktigare än förut, som ett resultat av Rysslands växande ekonomiska problem. Om man inte längre är en supermakt så gäller det åtminstone att uppträda som om man vore det. Östersjöområdet är då en huvudscen, vilket innebär att Sverige ofrånkomligen kommer att beröras också i fortsättningen.
Dessvärre är vi nu betydligt sämre rustade för en sådan situation än vad vi var under ubåtskriserna på 1980-talet. Någon komplett styrka för ubåtsjakt finns inte, även om enskilda system har blivit bättre. Om inga nya politiska beslut tas så kommer det också att dröja in på 2020-talet innan vår förmåga är någorlunda återställd. Och även om kursen läggs om kraftigt så tar det tid att komma ikapp. Men de ryska provokationerna äger rum nu, och upprustningen fortsätter.
Argumenten för ett fullvärdigt svenskt Natomedlemskap blir nu ännu starkare. Men Natoanslutning är inte ett alternativ till en rejäl förstärkning av vårt eget försvar.