Terrorn i Paris har sänt chockvågor genom de politiska etablissemangen i hela Europa. Från många olika håll talas nu om att något drastiskt måste göras för att förhindra en upprepning. Men exakt vad ”något” skulle vara och vilka effekter det skulle få förblir oklart.
Problemet är nämligen att terrorism redan – och självklart – är så förbjudet det kan bli. Nya lagar lär inte tillföra mycket. Den verkligt viktiga uppgiften är att tillämpa de lagar som redan finns.
Redan tidigt i höstas föreslogs en särskild ”lag mot terroristresor”. Men vi har redan lagstiftning om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord – just sådant som IS i Syrien och Irak ägnar sig åt. Tillämpa de lagarna, uppdatera dem om det verkligen behövs, men skriv inte nya lagar med samma innehåll som dem som vi redan har.
En allmän ”lag mot terrorresor” skapar snarare tolknings- och definitionsproblem. Hur ska man se på kurder som reser till Irak för att bekämpa IS terror? Hur täcker man in IS men inte dess motståndare? Det man vill uppnå går inte att åstadkomma på detta sätt.
Massregistrera alla flygresor inom och till och från EU så vi vet vilka som rör sig över gränserna, är ett annat förslag. Men det finns inte mycket som talar för att en sådan registrering ger polisen information som den inte redan har. Och att förbjuda terrorturister att resa hem igen är omöjligt, så länge det handlar om svenska medborgare. Medborgarskap måste vara lika för alla.
Problemet är snarare att information och analyser inte delas mellan länderna och att polisen inte alltid följer upp information som redan finns. Som många har påpekat så har terroristerna vid praktiskt taget alla större attacker som hittills begåtts, i USA likaväl som i Europa, redan varit kända av polisen men ändå fått gå fria. Detsamma gäller för attacken i Paris. Ännu ett register vars innehåll inte följs upp ökar inte säkerheten.
Vad som verkligen behövs förefaller vara något helt annat, nämligen att polis och åklagare inom hela EU börjar samarbeta betydligt närmare med varandra och får ökade resurser att använda och analysera den information man redan har. Till detta kommer något ännu mer grundläggande, nämligen att förebygga att svenskar – och andra unga européer med muslimsk bakgrund – överhuvudtaget ger sig ut på resor av detta slag.
Det är inget djärvt antagande att ungdomar som ger sig i väg för att ”dö för IS” har en svår situation i utgångsläget och – i likhet med till exempel bröderna Kouachi – ett förflutet präglat av utanförskap, droger, kriminalitet och psykisk ohälsa. Deras handlingar kan inte förklaras med hänvisning till islam utan bottnar i sådana sociala faktorer som alltid kan få ungdomar att spåra ur. Men instabila personer med muslimsk bakgrund kan bli lätta offer för extremisters rekryteringsförsök.