Men för många innebär nutidens starkt förenklade självdeklarationer, i förening med den nya teknikens möjligheter, att man i praktiken inte deklarerar alls. Det är något som borde bekymra betydligt fler.
För den som får en deklarationsblankett där alla siffror redan är ifyllda och skatten är uträknad är det naturligtvis mycket frestande att bara att skriva på, godkänna över nätet, skicka sms eller ringa ett samtal. Hur många jämför aktivt de ifyllda siffrorna med sina kontrolluppgifter? Hur många orkar räkna om Skatteverkets summeringar för att se att resultatet är rimligt? Ingen vet, men allt talar för att det inte är särskilt många.
Att kalla detta för att deklarera är ett missbruk av språket. Det som sker är i stället alltför ofta att medborgaren godkänner något som redan är klart och uträknat på myndighetsnivå. Det personliga ansvaret är mer teoretiskt än reellt.
Risken för att det skulle finnas något allvarligt fel i den deklaration man föreläggs av Skatteverket är i de flesta fall säkert mycket liten. Men det är inte heller denna, troligen obetydliga, risk som är det verkliga problemet med dagens extrema förenkling.
Det verkliga problemet är att det inte längre finns något som tvingar oss att en gång om året gå igenom vår egen ekonomi och reflektera över skattesystemets olika beståndsdelar. Sådant är tråkigt och upplevdes på den tiden som deklarationen verkligen gjordes av den skattskyldige själv som en årligen återkommande börda. Men det var en börda eller en skyldighet med ett betydande pedagogiskt värde.
När var och en tvingades göra sin egen deklaration var det lätt att ta politiska poäng på att kräva förenklingar. Det är säkert mycket svårare att vinna poäng på att föreslå att några steg tas i motsatt riktning. Men det vore bra om det skedde.
Vi behöver inte gå hela vägen tillbaka, men ett mått av egen aktivitet utöver att godkänna Skatteverkets uträkning borde återinföras. Det skulle också innebära att medborgarens personliga ansvar återupprättades.