Den som tror att EU:s flyktingkris kan lösas med en solidarisk fördelning av alla asylsökande bortser från en sak. Flyktingarna själva. I första hand flyr naturligtvis den syriska familjen för att söka skydd från bomberna från regimen eller från IS-terrorn. Men skyddet uppnås redan i Turkiet, Libanon eller Jordanien, om än under mycket dystra omständigheter i övrigt. I andra hand vill man försöka skapa en ny framtid åt sig och sin familj.
Då kommer Tyskland, Storbritannien och de nordiska länderna högst på önskelistan. Där finns störst möjligheter till jobb och utbildning för barnen. Där finns också störst chans till integration, och lägst risk att utsättas för främlingsfientlighet - eftersom dessa länder traditionellt haft en högre invandring. Sydeuropa krisar ekonomiskt och de flyktingar som slagit läger vid Engelska kanalen gör detta eftersom de inte vill söka asyl i Frankrike. Till länderna i östra Europa vill knappast någon.
Förbundskansler Angela Merkel och statsminister Stefan Löfven har det senaste halvåret stångat pannorna blodiga i möten med sina EU-kolleger. Resultaten har varit förtvivlat dåliga. Av de 160 000 som skulle omfördelas i september var det några hundra som fick söka asyl på annat håll. Nu fylls lägren i Grekland på igen och inom en månad kommer trafiken av flyktingbåtar på Medelhavet att ta fart på allvar.
Det finns ingen enkel lösning. Öppenheten och den fria rörligheten har i land efter land fått ge plats åt nationalism och taggtråd. Det är i sig anmärkningsvärt att själva grunden för EU, fred, frihet och ekonomisk utveckling, inte är värd mer än så.
I april 2003 sade 83 procent av ungrarna ett rungande ja till EU-medlemskap. Redan under kalla kriget var Ungern ett land med många kontakter i väst. Nu skulle utvecklingen ta fart på allvar. Premiärministern Viktor Orbán var den största Europavännen och hans enda oro (i en intervju med DN) gällde svårigheter för den stora ungerska minoriteten i Rumänien att resa hem utan hinder. Det är svårt att tro att det är samma person som i höstas satte in militär och polis mot flyktingarna.
Sverige och Tyskland fortsätter att försöka driva igenom en uppgörelse inom EU, och hotar med ekonomiska sanktioner mot länder som vägrar ställa upp. Samtidigt ger man indirekt Orbán och de andra rätt när man själva infört tillfälliga gränskontroller.
Situationen vid gränsen mellan Grekland och Makedonien börjar bli ohållbar och flyktingorganet UNHCR ser ett behov av humanitära insatser inne i EU. Det som behövs nu är en omstart av hela EU-projektet där man bestämmer vilka gemensamma värden som ska finnas och försvaras. Det finns inga förutsättningar för en gemensam flyktingpolitik som EU ser ut i dag. Inte ens de som tvingats fly önskar sig en sådan.