Nätet är betydligt större än svensk public service. Att många av de som tar av del SVT:s, UR:s eller SR:s utbud i dag gör det på annat vis än via en traditionell tv-apparat är däremot ett faktum.
Radiotjänst har länge famlat efter en lösning på denna problemställning, men förra veckans dom i Högsta förvaltningsdomstolen fastslog att en dator inte är en avgiftspliktig tv-mottagare. Nu ser sig Radiotjänst därför tvungna att betala tillbaks cirka 1,5 procent av sina avgiftsintäkter. Frågan om att finansiera public service via skattesedeln har därmed blivit högaktuell igen.
Det finns två sätt att förhålla sig till vem som ska ta notan för oberoende tv och radio: att endast de som väljer att ta del av utbudet betalar, eller att alla betalar – i solidarisk anda. I dag betalar de faktiska användarna, men den ordningen har förlorat sin legitimitet allteftersom de upplevda orättvisorna har ökat i och med digitaliseringen.
Den vanligaste invändningen som hörs mot en skattefinansierad public service är att oberoendet skulle riskeras. Att klåfingriga politiker skulle se medlen som fria att bedriva kohandel med om de omvandlades till en skatteintäkt bland andra.
Men det kan inte vara en bokföringsteknisk omöjlighet att få till ett vattentätt system. Ett tydligt separerat konto hos riksgälden för intäkterna som härrör från tv-skatten.
Public service har en viktig plats och funktion i medielandskapet och sannolikt skulle acceptansen för ett system där alla är med och betalar – punkt slut – vara större än för ett där avgiftsplikten upplevs som slumpmässig och godtycklig.
Med ett på förhand givet regelverk för hur medlen ska kunna flöda och behandlas är risken för ökat politiskt inflytande över verksamheten minimal.
Det är hög tid att public service skattefinansieras.