Hennes historia berättades i ett långt reportage i Svenska Dagbladet i helgen. Efter umbäranden som är ofattbara för de flesta av oss, men därför knappast unika, kom hon och hennes familj – barn och barnbarn – till Sverige 2015. Flykten, som gick via Iran där de inte var välkomna, utlöstes av att talibanerna började terrorisera hembyn i den nordliga provinsen Kunduz.
Metoden framgår tydligt av SvD:s reportage. En talibanledare ville tvångsrekrytera den tretton-årige Mohammad som soldat. När pappan vägrade att lämna över honom avkrävdes han i stället pengar, 5000 dollar, som han inte hade. Samma krav ställdes på andra bönder i byn. Priset för att friköpa en son byggde på en inventering av gårdarnas tillgångar. Ju ”rikare” en gård föreföll vara desto dyrare skulle det bli. För andra blev priset 10 000 dollar.
Fann man sig inte i kraven kunde man räkna med att bli avrättad. Eftersom Bibikahls familj var uzbeker, en av Afghanistans många minoriteter, var sannolikheten för att avrättas ännu större. Det enda som återstod var att fly.
I december 2016 fick familjen, utom Bibikahl, avslag på sin asylansökan. Trots åtminstone två år av intensiva strider mellan regeringsstyrkor och talibaner anses inte konflikten vara tillräckligt allvarlig. I maj fick också Bibikahl Uzbeki avslag. Att hon är över 100 år spelade ingen roll. Däremot menade Migrationsverket att hon inte skulle ha någonstans att ta vägen om hon skildes från sin familj. Och familjen skulle ju utvisas.
Det skulle alltså snarast vara en humanitär åtgärd att tvinga henne att lämna landet. Något individuellt hot mot just Bibikahl Uzbeki anser inte heller Migrationsverket existerar, eftersom hela byn terroriseras av talibanerna.
Bibikahl är rullstolsburen och nästan blind. Efter beskedet om avslag är hon inte längre kontaktbar. Hon sover mest på dagarna och ropar ut sin ångest på nätterna. Skulle hon överleva en flygresa tillbaka till Afghanistan och därefter en resa tillbaka till byn där de inte kunde stanna? Det kan inte många tro.
Ärendet är överklagat. Vad man än tänker om omläggningen av den svenska flyktingpolitiken 2015, just när familjen Uzbeki kom till Sverige, så kan syftet inte ha varit att utsätta så gamla människor för lidande av detta slag. Migrationsverket medger också att hög ålder är en aspekt som ska beaktas när man fattar beslut. I detta fall borde Bibikahls ålder också spela in för bedömningen av hela familjens ansökan – Bibikahl måste få vara sin sista tid med sin familj och det är bara möjligt i Sverige.
Detta är ett av många ärenden. Ingen drabbas av att familjen får stanna. Men vad gör det i längden med vårt eget samhälle om vi med öppna ögon avvisar en 106-årig kvinna som vi lätt hade kunnat låta stanna kvar?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör