Med en orutinerad president i Vita huset och en nordkoreansk ledning som förefaller besatt av tanken att hota omvärlden med kärnvapen, som ett slags försäkring för regimens överlevnad, kan man inte utesluta någonting.
Nordkorea är världens mest slutna land och dess ledarskikt tycks ha en enda prioritering, nämligen att regimen ska sitta kvar så länge som möjligt. Militariseringen har länge varit extrem och även utan kärnvapen är Nordkorea en fara för sina grannar, i första hand för Sydkorea och Japan.
Sydkoreas huvudstad, Söul, ligger nära gränsen mot norr och skulle kunna utsättas för ett förödande angrepp om ledarna i norr känner sig hotade på allvar. Hur dessa ledare förhåller sig till varandra och hur stor makt Kim Jong-Un verkligen har kan omvärlden bara gissa. I ett riktigt krisläge kan palatskupper aldrig uteslutas i denna typ av politiska system.
Regimen hävdar nu att man utvecklar missiler som kommer att ha förmåga att nå den amerikanska västkusten. Man kan misslyckas med det ena testet efter det andra, men omvärlden måste räkna med att man till sist lyckas. Därmed skulle en situation som redan är riskabel bli ännu farligare.
President Donald Trump har uttryckt sig hotfullt och talat om att ”en armada” är på väg mot Nordkorea (vilket inte var sant). Möjligen har han inte heller genast insett vilket hot som finns mot USA:s allierade Sydkorea om nordsidan verkligen skulle attackeras.
Nordkorea saknar riktiga allierade, men får en sorts stöd från Kina. Detta betingas nog i första hand av en kinesisk oro för vad som skulle kunna hända om regimen i Pyongyang kollapsade. För att slippa risken att desperata människor i sådana fall tar sig över gränsen, är man beredd att tolerera ganska mycket från Nordkoreas sida. Samma oro finns i Sydkorea.
Det kan mycket väl tänkas att ett angrepp från USA:s sida mot militära installationer i norr skulle kunna leda till den nordkoreanska regimens kollaps, men samtidigt också utlösa händelsekedjor som ingen önskar sig. Eller också kan regimen överleva och lyckas bevara en stor del av sin militära kapacitet. Att väga de olika typer av risker som finns mot varandra kan te sig som ett hopplöst företag.
Hur ledarna i Nordkorea verkligen tänker är höljt i dunkel. Donald Trump verkar dock i ett öppet samhällsklimat och har tillgång till militär och säkerhetspolitisk expertis som kan ge perspektiv och information som presidenten kanske saknar för egen del. Han har dessutom möjligheten att tala med ledarna i Kina, som troligen är de enda som har tillräcklig inblick i hur man tänker i Pyongyang.
Världen måste alltjämt hoppas att Nordkorea på diplomatisk väg kan förmås att hejda kärnvapenutvecklingen. Till sist måste också denna absurda diktatur falla av sig själv.
Håkan Holmberg