Sett i det perspektivet är landets historia en imponerande framgång – med stor betydelse också för Sverige. Men missuppfattningarna är många, i synnerhet på västra sidan av Bottenhavet.
Finland före 1809 var aldrig en underkuvad koloni utan delaktighet i Sveriges politiska och kulturella utveckling. Den östra riksdelen hade ingen annan ställning än landskapen och länen i den västra och samma lagar och rättigheter gällde i hela det dåtida Sverige. Rikssprängningen 1809 delade två historiska landskap.
Det Finland som skapades 1809 blev aldrig en del av Ryssland, utan kunde behålla sitt svenska rättssystem och sina institutioner. Lojalitet med den ryska stormakten och en skicklig politisk anpassning blev ett värn för landets integritet. Självständighetsförklaringen 1917 var till stor del ett resultat av att landets borgerlighet – med tyskt stöd – ville undvika det revolutionära kaos som rådde i Ryssland efter tsarväldets sammanbrott.
Men inbördeskrig blev det ändå. Grymheterna på båda sidor har ofta förträngts, i synnerhet de som begicks av de vita – kanske ofrånkomligt med tanke på krigets utgång. Nu kan en mer rättvisande historia skrivas. Men ändå är det ett obestridligt faktum att den vita sidans seger gjorde att Finland slapp både Stalin och de högerextrema krafter som under 30-talet försökte ta makten i republiken. När Sovjetunionen angrep Finland 1939 var stödet för den quisling-regering som upprättades i Terijoki näst intill obefintligt.
Vinterkriget 1939-40 räddade Finlands oberoende. Valet att delta på Tysklands sida i det så kallade fortsättningskriget 1941-45 är svårt att försvara i efterhand. Men man bör också ägna någon tanke åt det som kanske kunde ha blivit alternativet – en tysk ockupation med alla konsekvenser som en sådan troligen hade fått.
Nu kunde Finlands statsförvaltning och politiska system överleva kriget. Landets oberoende bestod, men till priset av begränsad utrikespolitisk frihet och ett ständigt hot om sovjetisk inblandning också i inrikespolitiken. Ändå kunde Finland under efterkrigsdecennierna stegvis vidga sitt rörelseutrymme, med anslutningen till Nor-diska rådet och FN 1955 som symboliskt viktiga steg. Med sovjetimperiets fall 1989-91 föll restriktionerna bort.
Dåvarande presidenten Mauno Koivisto (S) lär ha sagt att den fulla självständigheten uppstod under 90-talet då landet gick med i EU och anslöt sig till eurozonen. I dag utvecklas ett nära försvars- och säkerhetspolitiskt samband mellan Finland, Sverige och olika Nato-länder.
Finland har inte bara överlevt utan därtill utvecklats till en framgångsrik och stabil nordisk demokrati. Men landet har också tvingats delta i Europas tragedier. Det har skapat en känsla för realiteter och för vilka frågor som är viktigast som inte alltid har sin motsvarighet i Sverige.
Håkan Holmberg