Vinnare blev – också det som väntat – premiärministern Recep Tayyip Erdogan från islamistiska AKP.
Erdogan befäste därmed sin växande makt över landet och erhöll den legitimitet för sina allt starkare auktoritära reflexer som han eftersökte.
Turkiet under Erdogan-eran har präglats av både framåt- och bakåtsträvan. Landet har sakteliga rört sig bort från kemalismens idéer om Turkiet som en strikt sekulär och enhetligt turkisk nationalstat – idéer som tidigare ledde till att såväl nationella minoriteter som religion trycktes tillbaka hårt.
Kurderna – som uppskattas utgöra cirka 20 procent av befolkningen – har fått se sina rättigheter växa. De militära interventionerna i politiken har upphört. Turkiets ekonomi har blomstrat och välståndet ökat.
Samtidigt har Erdogan visat på allt större maktfullkomlighet. Reaktionen mot protesterna på Taksimtorget i juni förra året var talande. De till största delen fredliga demonstranterna benämndes alla som ”vandaler och plundrare” och slogs tillbaka med kraft.
Även rättssäkerheten svajar i Turkiet. I slutet av förra året kom en stor korruptionsskandal till allmän kännedom, där bland annat Erdogan på en inspelning sades ge instruktioner till sin son om hur han skulle gömma undan miljontals euro. Resultatet av härvan blev massavskedningar inom rättsystemet och polisen och hot om att stänga ner Twitter i landet.
Turkiet har, för övrigt, bland de högsta antalet fängslade journalister i världen.
När Erdogan tillträder på presidentposten riskerar dennes grepp om landet att hårdna än mer. Att en kommande premiärminister från AKP inte blir mycket mer än presidentens nickedocka känns inte som en alldeles för långsökt gissning.
Gällande Turkiets förvaltningstradition skrev historikern Andrew Mango, i boken ”Turks of Today” (2004), att denna ” ... sträcker sig tillbaka till de ottomanska reformisterna under 1800-talet, vilka införde förvaltning av fransk modell i landet. Frankrike moderniserade sin förvaltning efter andra världskriget, när landet rörde sig mot decentralisering, regionala myndigheter och mot mångkulturalism. I Turkiet har denna utveckling precis påbörjats.”
Turkiet må ha inlett en rörelse mot ett modernt samhällssystem, men som vi har sett många gånger tidigare är resan fram till fullvärdig demokrati ofta lång och kantad av en mängd hinder och svårigheter. Fallet Turkiet är inget undantag.
Med Recep Tayyip Erdogan i förarsätet talar det mesta för att landet har tagit ett steg framåt, följt av två tillbaka.